frokensotblogg.se

i huvudet på froken_sot.

100 procent Södermalm

Kategori: Allmänt

 
 
Det finns ungefär 1 415 restauranger att välja bland i Stockholm. Och vi lyckades av ren tur pricka in den bästa. (En av dom bästa i vart fall.) Ha! Superurban mexikansk/peruansk restaurang á la Marcus Samuelsson. Heaven. Går man dit igen då? Javisst. Särskilt när restaurangen är belägen vid entrén till hotellet. Mycket bekvämt. Vi orkade bara inte flytta på oss lördagkväll. Efter att ha gått flera mil. (Trodde vi. Fem kilometer på fem timmar enligt systers stegräknare. Hur är det ens möjligt?) Är det särskilt smart? Att gå på samma hak? Är det inte läge för omöjligt höga förväntningar? Jo. Precis så. Den grillade grisen var inte alls lika god som den grillade biffen. (Var det ens gris? Smakade kyckling tyckte jag. Fläsklägg tyckte mamma. Orsaken kan ha varit ett oturligt elfel. Men ändå.) Men vi var så trötta. Och personalen så trevlig. Och bra musik spelade dom. Vacker miljö. Räcker liksom alldeles utmärkt. Vi hittade förresten ett härligt ställe på dagen också som heter Whitmans deli. På söder. (Såklart. Vi lämnade endast Södermalm för en tur till Hammarby Sjöstad.) Galet goda grillade mackor. Herr Whitman själv serverar. In och ät. Ekologiskt. Mycket gott!
 
Kort sammanfattning av helgen: Gå gå gå. Stå stå stå. Äta äta äta. Dricka dricka dricka. Skratta skratta skratta. Volkswagen. Södermalm. Skanstull. Clarion Hotel Stockholm. Eatery Social. Sova. Hotellfrukost. Spa. Whitmans deli. Shopping hos bl.a. Granit och Filippa K. Eatery Social. Sova. Hotellfrukost. Fotografiska. Trispot. Hästbiten. Granit igen. Waynés Coffée. Surfspot. Volkswagen. Bråk med Google Maps-tjejen. (Hur fan hittar man till Barkaby?! Till slut gav vi upp. Galet less på den där tjejen.) Men mest av allt har det varit kärlek, skratt och underbart häng med syrran och mamma. Vi har haft det så bra. Lycklig långt in i själen. Som en nyöppnad kall sockerdricka. Och Lena Tängmans hemmagjorda arraksbollar. En varm sommardag. Att bara få vara vi tre. Kommer att njuta av det länge. Let the summer begin. Jag är nu redo.
 
Ps. Mamma bjöd på tiotusen olika ansiktsuttryck. Över förväntan trots skyhöga förväntningar. På den fronten. Tusen tack för en fantastisk helg, mamma och syrran. Hoppas vi kommer iväg något mer innan mamma fyller nittio. Love you. Ds.
 
 

Två systrar och en mamma

Kategori: Allmänt

 
 
För tjugo år sedan firade jag och syrran vår mammas 50-årsdag i Stockholm. Dom kom med tåget och hälsade på mig i min lägenhet på Gullmarsplan. Hade med champagne och jordgubbar i en picknickkorg. Vi hade vansinnigt roligt. Roligt så vi ibland höll på att kissa på oss. Ofta för att vår mamma inte helt sällan [alltid] lyckas trassla in sig i diverse olika sammanhang. Bokstavligt talat alltså. T.ex. när hennes skor trasslade ihop sig precis när hon skulle resa sig upp och gå ut från tunnelbanevagnen. Hennes panikartade blick. Hennes kaotiska hysteriska rörelsemönster när hon försöker lösa situationen. Hennes rädsla för att gå vilse och inte hitta tillbaka till oss om vi skulle komma ifrån varandra. Hon är fantastisk vår mamma. Otroligt rolig. På ett vimsigt befriande härligt sätt. 
 
Nu är det alltså dags igen för en Stockholmshelg igen. Bara vi tre. Dom tre musketörerna. Nu ska vi fira mammas 70-årsdag. (Kan inte fatta att hon är 70 år, men det är hon.) Vi ska bo på hotell, gå på spa och mysa hela helgen. Vi är tjugo år äldre sedan sist. Betydligt mer erfarna. Betydligt klokare och lugnare. (Jo, det är sant.) Med jobb, barn, hus, bil och partners. Hela jäkla paketet. Det är otroligt. Att vi haft sån tur. Men i helgen är det bara vi. Inga måsten. Inget ansvar. Inga förpliktelser. Inga problem som ska lösas. Bara avkoppling och nöje. Bara två systrar och en mamma. På äventyr i Stockholm. Det ska regna i helgen. Men vem bryr sig? Helt ovidkommande. Det ska bara bli så himla härligt. Att vara tillsammans. Stockholm, är ni redo? Here we come!
 

In i labyrinten igen

Kategori: Allmänt

 
 
Det är märkligt när man kommer hem från en resa. Det ser på något sätt alltid annorlunda ut. Och det känns annorlunda. Som om något ändrats när man varit borta. Utan att man kan sätta fingret på vad. Det är bara som en svag nyans. Av något. Förnimmelser. Om en förändring. Något man fått med sig på resan. Som behöver få ta plats. För balansens skull. Jag tror jag behöver skala bort. Mindre grejer. Mindre prål. Komma åt enkelheten.
 
Resan var härlig. Galet varmt. Ymniga svettningar 24 timmar om dygnet. Trots fläkt och bad. Lyxigt att få vara med mina tonåringar dygnet runt i en hel vecka. Hinna snacka, skratta och bråka. Vardagsleva som förr. Det händer ju som inte när man är på hemmaplan. Jag står mig inte i konkurrensen med deras kompisar. Har jag märkt.
 
Bara väldigt lata dagar i övrigt. Bad i massor. Ny strand varje dag. (Hur många stränder kan det finnas egentligen? Öppna stränder dessutom. Inte som i Frankrike där man måste betala in sig.) Och god mat. Min spanska är fortfarande katastrofal. Mucho katastrofal till och med. Säger fel ord i fel situationer nästan hela tiden. Rent tvångsmässigt verkar det som. Till exempel sista kvällen. "Mucho gracias", säger servitören efter min beställning. Då svarar jag "mucho" tillbaka. Hjärnsläppet ville inte släppa taget. Den gången heller. Så jag tog mina glas och gick. Vi tog med oss solen och värmen till Sverige iallafall. Lätt som en plätt. De nada!
 
 
 
 
 

Tengo hambre [tengå ambree]

Kategori: Allmänt

 
 
 
Så bär det av igen. Mot Andalusien. Jag är lite pirrig eftersom jag och barnen stannar längre än Daniel. Det är jag inte van vid. Jag brukar bara laja med. Släntra efter Daniel. Småflanera lite i skuggan av honom. Gå på order. Det passar mig fint. Jag ska nu stänga huset själv. (Gasoltuber och annat som ska stängas av. Så att inte hela byn sprängs i luften. Det oroar jag mig för.) Jag ska köra till flygplatsen och ta oss med flyget hem. Ja, jag kör inte planet själv. Men det känns nästan så. Hur fan ska det gå liksom [jag kliar mig i huvudet och ser besvärad ut]. Spanjorerna kör fort och det finns massor av avfarter hit och dit. Och jag kan inte spanska. Risken att jag inte ska köra vilse är minimal. Måste jag säga. Men mitt största fokus kommer vara att inte krocka eller köra ner från någon hög bro. Eller högt berg. (Det låter väl rimligt?) Sedan har vi det där med mat också. Jag kan som sagt ingen spanska. I bergsbyarna pratar nästan ingen svenska. Inte ens lite engelska. Isaac kan un poco spanska. Olivia nada. En blind leder en blind leder en blind. Jag har därför laddat ner hela spanska ordboken i min telefon. Om ordboken kommer bort av någon anledning. Och vi behöver få i oss något. Vi kan ju alltid peka också. Eller köra charader. Vi kanske till och med kan tjäna ihop till gratis käk om vi är tillräcklig inlevelsefulla. Det här blir nog bra. Sol och värme. (Såvida vi inte tar med oss ovädret ner. Vilket inte är helt osannolikt. Känns det som.) Och massor av tid med barnen. Buenas!
 

Tur i oturen

Kategori: Allmänt

 
 
Det började med att jag inte fick plats på mitt inbokade hotell. Men skojar du? Näe. Hepp. Överbokat. Miss i bokningen. Happ. Klockan är bara 22.00. Inte falla ihop. Inte bryta ihop. Inte vara för snäll nu. Men sedan. Taxifärd mot Globen. Mina gamla hemtrakter. Förbi det upplysta Stadshuset. Över bron till Gullmarsplan. Sockerpaketshusen. Mina hus. Globen hotell. Där jag jobbade i baren när jag läste på universitetet. Det ser så annorlunda ut nu. Kanske för att det inte är mitt hem längre. Kanske för att det faktiskt hänt en hel del sedan jag flyttade. Inte bara med mig. Även med Stockholm. Det är så fint. Och hotellet går inte att känna igen från förr. På riktigt. Helt omgjort. Superfint. Vilken tur jag hade. Trots allt.
 
 
Hej och god natt och sov gott Bruno. ❤️
 

Tuffar på

Kategori: Allmänt

 
 
Lyssnar på Alex & Sigges podcast. Jag fånler så ögonen knips ihop och jag inte ser något. Jag tystgråter i smyg. Om vartannat. Dom är så brutalt vackert ärliga. Det blir allvarligt och roligt. På gränsen. Om allt och ingenting. Men kärleksfullt. Och tåget tuffar på.
 
 
 

Brooklyn & catwalken

Kategori: Allmänt

 
 
Vi har tittat på vår första basketmatch i NBA. Brooklyn Nets mötte Charlotte Hornets. Vi (Nets såklart) förlorade rätt stort. Men det var en rolig match och en kul grej att uppleva ihop. "DONUT [Klapp] DONUT [Klapp] DONUT  [Klapp] DONUT!! [Klapp]..." Dom tre yngsta barnens stämmor och klappningar ekade ljudligt över tunnelbanestationen i Atlantic Barclays i Brooklyn. Nyss var dom supertrötta. Men när Dunkin Donut (tydligen rena rama himmelriket) utlovades om vi hittade någon, verkade sockerchocken slå till redan innan själva intaget. Som tre Duracell-kaniner hoppade dom glatt ända hem till hotellet. Mission completed. Rena rama placeboeffekten. Ha! Jag funderar på att låta barnen få ha en Donut-dag idag. Äta Donut istället för mat. Så att det ramlar Donut ur öronen. Billigt blir det också. Och barnen blir glada. Superbra föräldraskap väl? No conflicts in sight.
 
Ps. Donuten med cookie dough var faktiskt himla god. Rekommenderas. Den med jelly not so good. Den med brownie ganska schyst. Fortsättning följer. Ds.
 
 
Killarna Prytz på catwalken i Times Square. Såklart.
 

9.11

Kategori: Allmänt

 
 
Det snöar i New York! Det är kallt, snöigt och rätt så himla tokblött. Men shit vad härligt vi har det! Det är en galen stad och vi älskart! 
 
 
Jag är egentligen inte någon älskare av sightseeing eller museum. Men Ground Zero och 9.11 Memorial Museum tog andan ur mig. 
 
Jag kommer så väl ihåg när det otänkbara fruktansvärda hände. Jag var mammaledig med Isaac och såg på nyheterna när den andra kraschen inträffade. Sorgen och rädslan. Som träffade mig rakt i magen. I hjärtat. Som träffade många. Grundtryggheten som skakade i dom flesta fogar. Rädslan för andra människor som uppstod. Men också kärleken och gemenskapen som visade sig. Trots allt. 
 
Sorgen på GZ och inne på museet var så kännbar. Gråten satt i halsen. Vissa bilder och samtal för jobbiga att se. Att lyssna till. Alla dessa människor som dog. En helt vanlig dag. När allt egentligen bara skulle löpa på som vanligt. Helt i onödan. Alla dessa hjältar som försökte hjälpa andra i kaoset. Nästan 3 000 människor dog den här klara tisdagsmorgonen för 14 år sedan. Det yngsta offret var två år gammal. Den äldsta 85 år. Antalet sörjande familjer och vänner vågar jag inte ens tänka på. 
 
Det är såklart många otänkbara fruktansvärda händelser som inträffar på många ställen runt om i världen. Mer eller mindre långt bort. Var och varannan dag. Man orkar inte alltid ta in allt. Oftast inte. Man skulle drunkna av all sorg. Det är vidrigt. Oacceptabelt. Och jag kan inte se att det någonsin kommer att ta slut. Det finns så mycket sorg. Så mycket hat. Och rädsla. Generationer av lidande. För alltid trasiga människor. Hur botar man det? Hur ställer man tillrätta det?
 
Kan vi inte bara dra ett streck över all skit och välja kärlek istället? Vänlighet. Jag läste någonstans att kindness är det nya svarta. Jag håller tummarna för det. 
 
 
Jazzigt och väldigt goda pizzor på Arturoś resturant i Greenwich Village.
 
 

Familjen annorlunda

Kategori: Allmänt

 
 
Nu har vi sagt hej då. Till världens underbaraste paradis. Jag gillar verkligen inte avsked. Det gör ont. Vill inte. Jag hoppas vi kan komma tillbaka en dag. Tänk att människor faktiskt bor där på riktigt. Lyllos dom.
 
Det var så stjärnklart. Till och med deras måne är glad. Strax innan halvmåne smilar den upp sig i ett stort glatt leende. Jag hade glömt bort att den ser så ut. På den här sidan av jordklotet. Jag känner att det gör mig lite yr. När jag försöker tänka på var vi befinner oss i förhållande till solen. I förhållande till Sverige. Plötsligt känns tyngdlagen lite osäker. 
 
Familjen annorlunda ska nu ska inta ett vintrigt New York. "Vad är det för vitt som ligger på marken?", undrar Isaac. Hello snö. Vi kände inte igen dig. Det var ett tag sedan.
 
Nio bagage som ska checkas in. Plus handbagage. Och fyra barn i varierande åldrar. Samt en Daniel. Och så jag. Det är supersmidigt. Min syster skulle få en hjärtinfarkt om hon var med. Minst. Det här med att semestra med fyra barn i NY kan bli ett äventyr. Vi ska kryssa mellan gula taxibilar och såklart bestiga Empire State Building och Frihetsgudinnan (skojar bara). Here we go! Önska mig lycka till. 
 
 
 

Aloha, Mauna Kea!

Kategori: Allmänt

 
 
Hello Hawaii! Hello magic paradise. Hello sunshine. And the waves. The wonderful and adorable playing whales. Everywhere. The nature. The heat. The beautiful kind people. With golden brown skin. One of the worlds greatest hotels. At one of the worlds most beautiful islands. And of course. My people. That I love. Happy. Hur skulle jag inte kunna vara det? Vi blir så himla brutalt bortskämda. Men jag tänker att det kanske vi är värda.
 
Mina fyrtio nedladdade Alex & Sigge-avsnitt ligger fortfarande olyssnade. Telefonen ligger nerstoppad. Långt ner i väskan. Precis där den hör hemma. 
 
 
 
 

Vädergudarna måste fått något om

Kategori: Allmänt

 
New York har mellan - 18 grader och - 25 grader nu en vecka framöver. Till att börja med. Ja det är så långt jag kan se. Och vi har + 8 grader. Jag tror hela tiden att jag tittar fel. Att det är något annat ställe jag lyckas ladda ner i väderappen. Men nej. Tänk om vi får uppleva ett snöigt NYC. Det blir ju rätt historiskt. Lite Ensam Hemma över det hela. Minus låtsas-snö. Bara sju dagar kvar till avresa nu. Halleluja!
 
 

LOVE THAT

Kategori: Allmänt

 
 
Efter regn kommer solsken. Oftast. Det kan ju komma snö och drivis också. Men här strömmade helt plötsligt solen in. För en stund. Daniel kom för några dagar sedan hem med en bukett ananas. Och en rolig överraskning. När den behövdes som allra mest. Alla barnen fick ananas-sms.  "Har han köpt hem ananas?" Sa den matglada dottern. "Nix." Sa jag.
 
Det betyder att vi ska till Hawaii!! Bort från allt. Han är så himla duktig på sitt fantastiska jäkla jobb att han kan ta oss till Hawaii. Igen. Jag fattar det inte riktigt ännu. Barnen har längtat i tre år nu. (Jag också.) Hoppats. Dom har peppat Daniel att jobba på bra. Så att vi ska kunna komma iväg. (Barnen har förstått att jag på min statliga lön knappt kan ta oss till Ullared. Okej, nu överdriver jag en hel del. Men nästan inte om jag tänker efter.) Alla har allvarligt och tydligt försökt förklara hur väldigt gärna dom vill åka. Såklart. Dom älskar att resa. Såklart. Vem gör inte det? (Förutom jag. Förut.) Men nu, hoppsasteg och h a l l e l u j a! Tack gode gud. Och Daniel. Såklart. 
 

In i labyrinten, mamma

Kategori: Allmänt

 
 
Jag kommer att måsta skicka mamma på fyrverkeriterapi. Bland annat. Idag har hon varit hemma själv hela dagen. Hon skulle iväg och handla i den lokala affären i byn. Typ lite tomater och apelsiner. Men hon hade inte vågat sig ut. På hela dagen. "Restabal är som en labyrint." Menar hon. Restabal är en liten håla med typ två gator. En mycket bedårande och vacker håla. Men ändå. Att hitta i den måste man vara mer eller midre blind för att inte göra."Och det har skjutits bomber hela dagen." Säger hon. "Bomber? Jaså?" Säger vi. "Det har varit som en krigszon." Menar hon. "Gud vet hur jag betett sig om dom skjutit när jag var på väg till affären. Dom skulle trott att jag var galen." Säger hon. "Skojar du?" Undrar vi. Min mamma är inte som alla andra mammor.
 
Det har nämligen regnat fyrverkerier över oss. Varje 25-26-27 december firas det i Restabal. Levande gående orkestrar som spelar på olika ställen i byn. Svartklädda män i kostym. Ett skådespel med fyrverkerier och smällare i dagarna tre. Det var större och längre än självaste fyrverkeriet i Stockholm till nyår. "Tänk på gasoltuben!" Menar hon. "Va?" Säger vi. "Tänk om gasoltuben antänds av bomberna?!" Utbrister hon. Mamma. Lilla mamma.
 
Vi tar oss närmare och närmare mot stjärnorna. A395 mot Sierra Nevada. Över 3000 höjdmeter över havet. Och inte ett moln på himlen. Vindstilla. Fyra grader varmt. Magisk skidåkning med overkligt fantastisk utsikt. Jättefin skidby. Lite Åre fast mer avslappnat. Spanjorerna är det. Avslappnade. Himla härligt. Inte så skitnödigt ängsligt. Inget smygskryt här. 
 
Som man åker får man sitta. Så att säga. Oftast brukar jag känna av träningsvärk när jag rör mig. Men efter dagens telemarksåkning har jag ont även i helt stilla läge. Som den molande växtvärken jag hade för ungefär hundra år sedan. Fast mer brinnande. Men det var det värt.
 
 
Varning för pussbild!
 
 

Granit i påsen

Kategori: Allmänt

 
 
Hade 10 minuter över i Malmö. Dumpade resväskan i flygbussen. Sprang som en tok med portfölj och handväska genom stora torget till min favvobutik Granit. For runt i butiken. Slet åt mig jättefina julklappspapper och etiketter. Sprang tillbaka till bussen. Helnöjd. Harmonisk julshopping när den är som stressigast.
 
Måns julglitter i lurarna hela vägen till Sturup. När jag lyssnar på julmusik så älskar jag hela världen. Världen blir lite vackrare och snällare. Hoppfullare. Eller hur? Till och med dom elakaste knäppgökarna får ett lite ljusare skimmer över sig. Magic!
 
 

Resväskan i smyg

Kategori: Allmänt

 
Mitt nya jobb är fantastiskt roligt. Jag är helt slut i huvudet om kvällarna. Maximal ansträngning för mina stackars hjärnceller. Mera avancerade privata beslut överlämnar jag med glad hand till Daniel. Som i och med det tog chansen och bokade en resa för oss till Spanien över jul. En normalt funtad människa skulle hoppa jämnfota och ropa hurra! Men sån är inte jag. Jag ropar: "Vi bara reser och reser! Kan vi inte bara stanna hemma! Va!!??" Som ni märker har jag ibland en tendens att överdriva lite. Och låta en smula bortskämd och otacksam.
 
Ja men, allvarligt. Jag älskar svensk jul. Jag älskar julen hemma. Familj, vänner, snö, julgranar, pomlor, jultomtar, pulkaåkning, julstjärnor, julmat, Kalle Anka och Karl-Bertil Jonsson. Hela jäkla paketet. Jag är en stor julfåne. Det medger jag.
 
Men jag får väl fåna mig innan och efter. Och packa ner lite julpomlor i resväskan. I smyg. Kanske kommer det inte märkas lika mycket att barnen firar jul hos sina andra föräldrar. Jag hoppas det. Daniel tror det här är bra för mig. Bryta mönster och traditioner. Men jag vet inte. Jag är skeptisk. Kanske tinar jag fram om ett tag.
 
 

I'm lovin it

Kategori: Aktiviteter

 
 
Vi är hemma igen. Efter ett fantastisk höstlov i Turkiet. Tillsammans en hel vecka. Utan avbrott. Utan störning. Utan skola och jobb. Utan kompisar. Utan internet (så gott som). Utan vardagen. Vi tänkte hela tiden att nu har vi si och så lång tid kvar av resan. Att vi verkligen skulle njuta. Ta tillvara på varenda sekund. Men det går ju inte. Det är svårt. Tiden rinner iväg. Så snabbt. Hur närvarande man än är. Resan i tiden kommer man inte ifrån. Den blir så tydlig. Hur mycket vi än vill stoppa den. Frysa vissa ögonblick. Det funkar inte. Vi fortsätter vidare till nästa ögonblick och nästa. Och i bästa fall. Samlar vi på oss mer och mer tid. Mer och mer härliga minnen. Min make är bra på det där. Att piffa till livet. Även i vardagen. I det lilla. Göra det bästa av det mesta. Med det som är möjligt. Och resan den fortsätter ju. Var man än är och vad man än gör. Det är bara att hänga med. Och njuta.
 
Vi har solat, badat i grönturkost varmt medelhavsvatten, åkt på en hisnande parasailingtur högt upp i skyn (höll i mig hårt i dom på hög höjd små små banden), åkt galet snabb vattenskoter och gått på hamam och manikyr. Ätit massor av god mat. Vårt hotell var smockat med tyska pensionärer. Bland kluckande vågor och avlägset dunk från strandspel hördes därför en hel del tyska. Min högstadietyska kändes långt bort. Den funkade så där att gräva fram. "Die katze trinken vielen milch?" Komsi komsi. Otto Albrecht, var är du? Kom och hjälp mig. Tyskarna pratar på som om alla kan tyska. Vilket många också gör. I och för sig. Min gamla tyskalärare var en hejare på att stå och gå på händer under våra tyskalektioner. Varför kunde han inte lärt ut det här med handstående istället? Tro om han står fortfarande. Hoppas det.
 
Och vad händer då efter en vecka i det turkiska paradiset? Jag blir såklart magsjuk. Det ligger i farans riktning. Jag vet. Den klassiska turistsjukan. Antar jag. Vem vet. Lovely. Hur som helst. En ofrivillig fasta har jag fått. Jag har inte kunnat äta på tre dagar. Tackar någon däruppe för att det hände på hemmaplan. Mycket bra. Tack tack.
 
Hemma snöar det. Det ska snöa två till tre decimeter idag. Tänk att livet är så fullt av kontraster. I lördags badade jag i varmt Medelhav och idag tar jag fram dunjackan och drar på mig mössan. I'm lovin it.
 
 

Guld i USA

Kategori: Allmänt

 

Nu börjar partyt. Alla är spända av förväntan. Barnen har väntat sedan i julas på den här resan. Och äntligen äntligen ska den bli av. Bada bada bada. Hänga hänga hänga. Kramas kramas kramas (förhoppningsvis). Prata prata prata. Massor av ledig tid. Hela familjen. Jävlar va härligt. Inser att inte alla kan åka iväg så här som vi gör. Och jag är tacksam. Att vi kan. Och att alla vill. Tar det inte för givet. Tar inte något för givet längre. Vi har jobbat hårt för den här resan. På olika sätt. Tro inte något annat. Och nu ska jag njuta av att vi alla är samlade. I en hel vecka. Det är lyx. Det bästa som finns. Syns om en vecka, puss!

Ps. Himmel vilken magi Amanda Jensen bjöd på igår. Hatten av. Hon grävde. Och hittade massor av guld på Gotland. Och nej, Daniel. Alla vet inte att Sverige tog brons i fotbolls-VM 1994. Daniel menar att 999 av 1 000 vet det. Jag trodde jag minns att vi tog guld. Det känns ju speciellt. Jag är den där 1:an i statistiken. Vi är några stycken som inte bryr oss nämnvärt om fotboll. Tro det eller ej. Och inte tycker vi att det är särskilt pinsamt heller. Ds.

 

Packa lätt

Kategori: Allmänt

 
Bikinis, yogamatta och snorkelutrustning. That's it. Det borde räcka långt. Kanske en strandklänning också. Turkey here we come! 
 
 
Ps. Det här är utgångspunkten och målbilden. Det kan spåra ur. Dagen är ung. Ds.
 

Date på 7-Eleven

Kategori: Allmänt

 
Date med maken imorse. Dubbeldate. Först hemma. Och sedan i Stockholm. En promenad längs vattnet vid Stadshuset. Han bar min portfölj. Visade mig vägen. En latte i fönstret på 7-Eleven. Sedan försvann han iväg i sin taxi. Välputsade skor och fin kostym. Hans blonda kalufs. Glad. Och jag är glad att han fortfarande är så omtänksam och kärleksfull. Mot mig. Mot mina barn. Varje dag. Rädd om oss. Hoppas att jag då och då ger tillbaka. Morgontrött tjurig surget som jag är. 
 
Apropå surget. Suttit länge på tåget nu. Försökt att inte störa mig på den stora killen bredvid mig som låter genom näsan, luktar urin och något mer oidentifierbart. Försökt tänka bort tjejen längst ner i hörnet som pratar högt i sin telefon om jobb och privatliv och tror att alla andra är intresserade av att lyssna. Försökt att tänka bort alla som är sjuka och sitter och hostar halsen av sig. Så jag har lusläst Kupé. Den faktiskt riktigt roliga tågtidningen. Och enligt källa hatar Fredrik Lindström Ångermanland. Mäh. Tänkte jag. Inte jippie-yeay-varje-dag-landskap, men ändå. Varför då? Hata är ett himla starkt ord. Kan han verkligen ha sagt så? Det förtjänar vi inte. Snart hemma. Tack gode gud.
 
 

I am back

Kategori: Allmänt

 
 
 
Jag är tillbaka. Efter Kreta. Mellanlandning på Arlanda. Malaga. Och bil vidare till dom andalusiska bergen. Hisnande vackert. Och härligt.
 
Det har varit svettigt, enormt intensivt och spännande. Hårt jobb från tidig morgon till sen natt. Möten med advokaten med den tunnaste kavajen jag någonsin sett (hur höll den ihop?), fotbolls- och fotolinsintresserade notarien, stressade men vänliga banktjänstekvinnan och den hjälpsammaste mäklaren ever i alltid lika blommiga kjolar. Jag har skruvat IKEA-möbler, så att jag ett tag trodde att jag fått reumatism. Men nu är det klart. Nu är det vårt. Och vi blev så himla förälskade i det hundra år gamla huset. Vitkalkade väggar. Vinrankor. Granit och trä. Slingrande trappor. Två pytteinnergårdar och en terrass. Amen.
 
 
Nu väntar tvätt, tvätt och tvätt. Och sedan vila. Jag ska göra no thing. Absolut nada. Förutom att äta melon. Massor av melon ska jag äta. Philadelphiaost och oliver. Bada. Läsa. Träna. Vara med barnen. Ligga i hängmattan och titta på det flagnande nagellacket. Eventuellt måla på lite nytt. Lyssna på fåglarna. Och P1 Sommar.