frokensotblogg.se

i huvudet på froken_sot.

Knut att lösa upp, eller?

Kategori: Allmänt

 
Filmdag. Ligga-i-soffan-och-gäspadag. Daniel viker tvätt. Och jag ligger och gör ingenting.
 
Önskar jag vore lika avslappnad som förälder. Att jag vore mindre ängslig. Det är ju ingen tävling. Det finns tack och lov inget VM i föräldraskap. Även om det ibland känns så. Jag är jag. Jag gör så gott jag kan. Jag är långt ifrån perfekt. Varken som människa eller mamma. Jag gör en massa fel som förälder. Jag gör en massa rätt också. Jag önskar jag kunde se det mer. Allt jag gör som är bra. Som är fantastiskt. Jag önskar jag kunde känna mindre skuld. Jag har inte ens någon som skuldbelägger mig. Varför letar jag hela tiden efter en knut att lösa upp? Varför letar jag hela tiden orsaker till att saker är som det är? Hos mig själv. Varför letar vi efter syndabockar? Hos oss själva eller hos andra? Varför kan vi inte bara försöka göra vårt bästa? Vara lite snälla. Utan att analysera rätt eller fel hela tiden? Och vara nöjd med det. Slappna av och hänga med. Typ. För när det kommer till relationer och känslor funkar det inte särskilt bra med en klassisk problemlösning. Det funkar till och med ganska dåligt. Man kommer aldrig framåt med den strategin. Man hittar liksom aldrig den där knuten. Som man ska kunna lösa upp. Som kommer att lösa alla problem. Och om man tror att man hittat den. Då kan man vara rätt säker på att man antagligen är helt fel ute. Och så där kan vi hålla på. Hela livet ut om vi inte kommer på en mer lyckosam strategi.   
 
Mer kärlek, förlåtelse och humor. Det kan vara receptet. Men jag är inte helt säker. Hur gör man, liksom?
 
 
 
 

Ord som meditation

Kategori: Personlig utveckling

 
 
För oss som har tankar som virvlar omkring kan det var bra att sätta skrivna ord på dom. Jag tycker alltid det lättar och klarnar upp när jag skriver ner det jag funderar på. Det blir tydligare vem jag är. Och vilka felfokus jag har. Hang-ups. Om jag skriver ner det kan jag inte gömma mig lika lätt. Ducka. Skylla ifrån mig. Det blir pinsamt märkbart vad jag behöver jobba med. Så mycket svårare att försköna mitt virrvarr när det läggs upp på bordet. Naket. Svart på vitt.  Om jag är sann med mig själv. Om jag på riktigt vill komma någon vart. Istället för att ge upp mina ostrukturerade tankar eller stänga ner. Försköna. Ursäkta. Stänga in. Skylla ifrån mig. Flaxa iväg. Hitta på något annat roligare. Upp med det istället. Till ytan. Se det. Från olika håll och kanter. Vrida och vända. Skriva. Titta på det igen. Varför fastnar jag i det här? Varför tänker jag som jag gör? Varför känner jag som jag gör? Varför handlar jag som jag gör? Kan jag känna annorlunda? Kan jag tänka annorlunda? Kan jag agera annorlunda? Och svaret är nästan alltid ja. Det finns massor att göra. Flera inställningar att justera. Hos oss själva. Vi kan inte hänvisa vårt mående idag till något eller någon annan än oss själva. Vad vi än råkat ut för. Vi måste sluta tycka synd om oss själva. Det är nog det mest oattraktiva och ineffektiva hos en människa. Martyrskapet. Vill alltid vända och gå åt ett annat håll när jag möter en sådan person. Tycker inte synd om. Orkar inte lyssna. Stänger av. Det är jag ensam som måste hantera mitt liv. Det kan ingen annan lösa. Vi kan få hjälp och stöttning. Men knyta upp den där knuten det är det bara vi själva som kan göra. Leva vårt eget mentala liv. Inte fly iväg. Utan stanna upp. Gräva lite. Se. Lyssna. Våga vara i det svåra. För att någon gång kunna komma vidare mentalt. För att inte stanna upp i utvecklingen. Fortsätta vara 14 år. Eller vilken ålder jag nu omedvetet kanske blivit kvar i. Förmodligen blivit kvar i. Lyfta, acceptera och släppa det. Våga vända och ta en annan väg än återvändsgränden. Ta ett steg tillbaka. För att undvika väggen. Vill du? Vågar du? Bara vara. Bli fri. Som människa. Det kommer inte vara lätt. Det kommer att ta tid. Men det går om man vill. Och det är underbart. Att vi har möjligheter att göra oss hel. Igen.
 

Poliskommissarien och blåljus

Kategori: Arbetstankar

 
Jag anställdes som poliskommissarie utan polisutbildning. Det var möjligt eftersom jag var åklagare och hade både juris kandidat-examen och åklagarutbildningen i ryggen. Lärde mig skjuta. Jobbade på. Försökte bygga en bro mellan polis och åklagare. Stannade inom blåljusvärlden i fem år. Sen orkade jag inte längre. Det var för tufft. Mentalt. Ända sedan beslutet om min anställning kämpade polisfacket emot mig. Överklagade ända upp till Regeringsrätten. Och dom fick fel. Men med facit i hand kanske jag skulle ha förstått att det skulle bli uppförsbacke. Att den posten var vigd för deras kollega som gått den vanliga vägen. En av dom. På deras karriärspost. Men jag hade roligt också. Många härliga begåvade engagerade poliskollegor. Som finns kvar inom mig. Såg er och glömmer er aldrig. Fortsätt kämpa på. Ni behövs därute. Själv har jag gått vidare. Släppte taget. Gjorde mig fri. Blev lyckligare i själen. Igår var det en del annat blåljus som lyste upp. Vackra själar i natten. 
 
 

Studenter och hållbar inåtveckling

Kategori: Allmänt

 
Sjung om studentens lyckliga daaaaar! Låt om oss fröjdas i ungdomens vååååår!! Hurraaaaaa!! Hela dagen har jag hört exalterade glada studenter. På flak. I traktorer. I och på raggarbilar. Högtidliga släktingar. Tagna av stundens allvar. Och studenterna lättade. Fria. Sjungandes. Med blommor. Skrikandes. Ropandes. Viftandes. Trots regn. Och för oss vuxna är det maxat. Så här kring skolavslutningstider. Full fart. Och då är det lätt att i farten trycka in lite till. Att göra. Det är dumt. Stressade människor gör ofta så. Jag håller på att bryta ihop, men jag tror nog att det kommer bli superbra om jag även lägger in den här aktiviteten. Jag ska bara lägga liiiite mer press på mig själv. Lite mer stress. Sen så. Det låter väl bra? Eller inte. I backspegeln och på lite distans fattar man inte hur man kunde tänka så. Oftast inte. Men snart är det sommarlov och semester. Så himla skönt. Läste att det kan vara bra att komma ner i varv innan semestern. Så man inte faller ihop och blir sjuk när man väl får lite tid över. Jag har tänkt mycket på det. Hur jag behöver göra för att må bra. Trivas med mig själv. Med familjen. Med vår vardag. Och haft ett år där jag verkligen skalat ner. Skalat bort. Fokuserat på det viktigaste. Barnen, familjen och mig själv. Andats. Vilat. Återhämtat mig. Tänkt massor. Blivit klokare. Faktiskt. Otroligt vad bra det kan vara att ha en dialog med sig själv. Och andra såklart. Och det kräver en del tankeverksamhet och tuffa beslut ibland får att få livet att rulla på. I behagligt tempo. Inte i skengalopp. Inte som en övningskörare som har svårt med gas och koppling. För att få vardagen att inte bara vara en stressig transportsträcka. Från A till Ö. För att kunna njuta av varje dag. Varje minut.  Även på längre sikt. Gillar inte ordet stress. Tänker vägra att stressa. Jag tänker att det går om man vill. Det gäller bara att bestämma sig för hur man vill leva. Vi har oändliga möjligheter att välja hur vårt eget liv ska se ut. Man behöver inte vara rik för att ha rätt inställning. Det är bara sätt igång. Hållbar utveckling ligger ju i tiden. Även för den inre miljön.