frokensotblogg.se

i huvudet på froken_sot.

Bloggstatistik och hemligheter

Kategori: Allmänt

 
Igår hade jag 790 unika besökare på min blogg. Det är lite mer än det brukar vara. Jag har på knappt ett år skrivit 503 blogginlägg. 504 med det här inlägget. Igår skrev jag om att jag kände mig förolämpad av att någon kritiserat min gröna dörr. Det blev ett himla hallå. Det är svårt att veta på förhand vad som kommer bli ett uppskattat blogginlägg. Big news. Bad news. Good news. Det är vad det är.  
 
Jag skriver inte för att få många besökare. Men det är roligt när andra människor gillar att läsa min blogg. Det gillar jag. Jag vill inte göra illa andra. Jag vill göra gott. Jag skriver för att jag tycker om det. Det är kul att uttrycka sig. Vara kreativ. Med ord. Bilder. När jag läser gamla blogginlägg minns jag andra saker som hänt ungefär samtidigt. Trots att det som skrivs här är en sådan liten del av mig och mitt liv så blir det en slags hårddisk av ögonblick.
 
En del frågar mig om det inte känns utlämnande att skriva om sig själv. Jag tycker inte det. Jag skriver om det jag är öppen med. Och jag är en rätt öppen person. Inte så hemlighetsfull. Jag bloggar inte om sånt som är känsligt för mig eller andra. Vi har såklart olika gränser för vad som är personligt och privat. Till exempel har jag bloggat om att jag och Daniel försöker få barn. Det är en stor grej. Som betyder mycket. Men det är ingen hemlighet. Det är inte känsligt för oss. Det har varit naturligt att berätta om det. Det har känts bra för oss att andra vet. Det är något vi är stolta över. Att vi försöker. Och kanske viktigt för andra att höra om som är i samma situation. Andra som försöker få barn berättar det inte. För att det är känsligt. Och känns privat. För dom. Och det är okej. Tycker jag. Vi är alla olika. Det gäller att känna av sin egen gräns. Och respektera andras.
 
Min blogg är ett axplock av det som händer i mitt lilla huvud. I mitt lilla liv. Ibland är jag glad. Ibland känns allt åt helvete. Sån är jag. Ibland gör jag bra saker. Ibland inte så bra saker. Ibland är jag stark. Ibland pytteliten och svag. Men jag är. Jag gör. Jag försöker må bra. Jag försöker vara äkta. Jag hoppas att inte trampa på allt för många tår på min väg framåt. Puss.
 
Bilden tagen från gårdagens fikastund på Hemsön.
 
 
 

Här ligger jag och låtsas sova

Kategori: Allmänt

 

 

Det är en dag per år som jag är morgonpigg. Nu för tiden. Riktigt tokvaken. Den morgonen då det är meningen att jag ska sova när dom andra kommer in. Låtsassovning har alltid varit en svår gren för mig. Det spritter i benen och kroppen ligger och kittlas. "Jag vill upp! Jag vill upp! Jag vill upp!" Så känner även idag.

 

Ligger och lyssnar. Vad lång tid det tar. Vad gör dom? Det slamrar hemtrevligt. Dörrar som slår. Ett glatt sorl av familj och vänner som försöker smyga och vara tysta. Men det är ju svårt. Man glömmer lätt bort sig. Jag är superpigg. Det är spännande. Känslan jag hade igår av att vara neutal och förväntansfri känns som bortblåst. Så blir det plötsligt tyst. Nu kommer dom väl iallafall. Och så börjar det slamra igen. Mummel. Skratt. Om och om igen. Jag vrider mig lyssnar och försöker blunda.

 

Till slut kommer tystnaden följt av födelsedagssången. Leende som sprids genom ansiktet och ut i hela mig. Blundar. Skrattar inombords. Och tanken slår mig. Hur långt upp i åldern håller man på så här? Egentligen. Men inom mig finns en tjej som fortfarande i vissa stunder känner sig som ett barn. Och är glad att för en dag få ligga och återuppleva en underbar barnslig förväntan. Så dundrar dom ner för trappan. Med sång, fika, teckningar och paket. Iförda peruker och hattar av olika slag. Jag blundar och försöker ta fram mina bästa sova-skådespelar-talanger. 

 

 

Min dotter. I Tina Turner-peruk. 

 

Direkt till gå

Kategori: Allmänt

 
Jag känner så väl igen mig i hennes blick. Den där när jag är trött, less, ointresserad och hungrig. Vill. Inte. Göra. Det. Här. Jag. Fattar. Inte. Vill. Inte. Ens. Fatta. Bläääääää. Typ.
 
 
Någon jobbig j**el  som vill en väl. Som man vet är snäll. Försöker förklara. Tålmodigt. Och så pedagogiskt som den förmår. Och man vill inte lyssna. Hjärnan gör motstånd. Jaget säger nej. Den lilla inombords säger nä äe. Vill sätta sig i ett hörn. Dra upp knäna till hakan och bara tjura för sig själv. Allt låter krångligt och jobbigt. Man vill bara ha en snabbiljett rakt genom fängelset till GÅ. En genväg. En knapptryckning och sedan klart. Stämpla ut.
 
Fastän jag inte är sur på den som försöker hjälpa till går det som inte att hejda sig. Förlåt att du kom i vägen. Jag uppskattar det egentligen. Liksom.
 
 
 

Hantverk för köket

Kategori: Allmänt

 
 
Min nya favvomössa. Kockmössan från syslöjden. Den satt klockrent. Tack, Olle!
 

Mitt i smeten

Kategori: Allmänt

 
 
Ett barn är i Sundsvall. En är ute och cyklar. En är instängd på sitt rum med hörlurar och tv-serie. En sitter i trappan och är dödligt sur och trött. Stora krokodiltårar väller ner för dom mjuka kinderna. Och jag sitter på kloasetten. Med mobilen. Och Henke vid min sida. En alldeles vanlig fredagkväll. Mitt i livet. Mitt i smeten. Livet som det ser ut när man har familj och barn. Näe, det här går inte. Upp och hoppa. Här kan man inte sitta och slappa. Let the fredagsmys begin.
 
Ps. Ballongerna är inte våra och inte från ikväll. Ds.
 

Vårotålamodet

Kategori: Allmänt

 
Vill vara ledig. Nu på en gång. Våren gör så med mig iallafall. Jag vill vara fri. Släppas ut på grönbete. Spralla runt i hagen. Kratta. Dricka kaffe på stentrappan. Spreta med tårna. Till och med tvätta alla hundra fönsterna. Ta fram rottingstolen och fällen. Ha dörren på glänt.
 
 
Bara sitta där i solen. Se den blå himlen. Känna den första värmen. Ljumma vindar. När det är så där himla skönt. Perfekt. Jag behöver inte mer än så just nu. Eller rättare sagt där och då. 
 
Det enda jag vill ha är alltså cirka trettio veckors semester. Ungefär. Kanske trettiotre om vi ska inkludera jul, höst- eller sportlov och nyår. Ska det vara för mycket begärt?
 
 
Jag tror Henke känner likadant. Och Daniel han längtar tills vi går i pension. Men där gränsen för mig. För långt bort för att drömma om nu. Har massor att utföra och slutföra. När vårotålamodet har lagt sig.
 
 

Bregotten utan havssalt

Kategori: Allmänt

 
Varför måste jag vara så mycket uppe i mitt huvud? Varför är jag så mycket i magen? Måste jag vara överallt? Ibland önskar jag att vore lite mer mellanmjölk. Ljummen. Bregotten utan havssalt och extra salt.
 
Och på det ett behov av att ha koll. Kontroll. Fatta. Sammanhanget.
 
I lördags blev det som extra tydligt. Jag och min vän på Norrdans världspremiär. Middle of nowhere. Av Fernando Melo och Patrick Kinmonth. Min vän hade aldrig varit på Norrdans tidigare. Och för mig är Norrdans världsbäst. Jag skryter jämt och ständigt om dom. Nu skulle hon få se. Mitt Norrdans. Härntas stolthet. Min stolthet.
 
Det som hände var att jag kände att jag inte hajade. Berättelsen jag (faktiskt) förstod att dom försökte berätta för mig. Hjälp. Mina tankar for omkring hit och dit. Ville verkligen förstå. Impa på Challe. "Ja det här handlar om..." och så en djup (för mig) självklar förklaring. Lätt som en plätt. Jag verkligen ansträngde mig för att klura ut vad dansföreställningen handlade om. Det var fantastiskt såklart. Oerhört vackert. Makalöst skickliga dansare. Tekniskt. Fascinerande. Kostymerna var jättevackra. Men jag kunde för mitt liv inte förstå vad det var som berättades för mig. Här sitter jag och inte fattar någonting. Tittar mig diskret omkring. Förstår någon annan? Hoppas inte. Hoppas. Mia på Norrdans sa att det nog skulle klarna under andra akten. Ops. Nej så känns det inte. Eller kanske. Lite. Näe. Nix. Hjälp. Istället för att uppleva försökte jag förstå. Jag var uppe i mitt förvirrade huvud. Puckat. Puckat av danspuckot. Och egentligen var det ju inte så svårt att greppa. På ett ungefär. För föreställningen gav publiken stor frihet för egen tolkning. Det var väl säkert halva grejen.
 
Jag tror jag vet vad som ställde till det. Jag visste att publiken skulle sitta uppe på scenen. Nära dansarna. Det stod på hemsidan att danschefen Mira skulle ge instruktioner till publiken innan föreställningen. Jag blev rädd att vi i publiken skulle involveras i föreställningen. Som en naturlig del av det hela. Min första tanke var att om detta skulle hända skulle jag absolut spela förlamad. Eller gravt förståndshandikappad. Aldrig att jag kommer delta. Tänkte jag. Herre gud vad jag kan göra det svårt för mig.
 
Jag var alltså inte helt avslappnad när jag kom till teatern. Ganska stel och nervös. Faktiskt. Jag önskar att jag bara skulle ha kunnat slappna av. Släppt tanken, rädslan och bara varit istället. Spela roll om man förstår. Kul om man får vara med. Det är ju dans. Det ska upplevas. Kännas. Beröra. Min upplevelse är min. Det är det som räknas. Vad någon annan tycker, känner eller uppfattar är egentligen inte väsentligt. Om man inte villar bort sig såklart.
  

 

Make me up

Kategori: Allmänt

 
Jag är så gammal att min dotter sminkar upp mig. Mycket bättre än vad jag någonsin kunnat göra själv. En yngre generation har tagit vid. Så är det helt klart. Fyrtio är inte det nya tjugo. Jepp. Tugga på.
 
 
Hon lägger på olika makeup-produkter. Smetar ut, lägger till och suddar. Jag tänker det här kommer aldrig gå bra. Hon tittar på mig utan att se mig. Ibland lutar hon sig tillbaka och skrattar. Hysteriskt. Åt mig. Med mig. Oklart varför. Men jag anar. Bubbligt plötsligt skratt.
 
 
Jag njuter. Ompysslad av min dotter. Småpratet. Fnittret. Närheten. Tjejer emellan. Mor och dotter emellan. Och en mormor på sidan. Stunder att minnas. Tre generationer emellan.
 
 
Ta da!
 

Solstrålarna på kontoret

Kategori: Allmänt

 
Vissa dagar går oändligt långsamt. Kryper fram i minimalt tempo. När alla andra verkar ha semester. Instabilderna med lediga familjer regnar in. Haglar in över mig. Alla verkar vara i superloveliga fjällen. Eller på utlandssemester. Och själv försöker jag hitta fokus. Jobbfokus. Vid minsta lilla ljud tittar jag upp. Precis som Henke gör hemma när han verkligen jättegärna vill gå ut. 
 
 
Sedan händer något. Solen tittar fram. Kan det verkligen vara sant?! Hur kan några knappt värmande solstrålar vara så obeskrivligt sköna. I wonder. Och allt känns genast så mycket bättre.
 
Trots allt. Och nu börjar min ledighet med Olivia. Ska inte göra ett smack. Bara sånt jag känner för. 
 
 
Vackra hoppfulla strålar och skuggor. 
 
 
Asfalten har tittat fram. Gatorna har fått sin första sopning och börjar torka upp. Vårtecken nummer ett. 
 

Hello Hola Bonjour Dobar dan

Kategori: Allmänt

 
 
 
Men skämta inte med mig. Men du måste f*n skoja! NEJ. Nej. Nej. Jag pratar med min telefon. Jo det är sant. Det brukar aldrig hjälpa, men jag verkar inte riktigt fatta det. För jag fortsätter. Och möts av Hello [svisch] Hola [svisch] Bonjour [svisch] Halo [svisch] Dobar dan [svisch] Dobry' den [svisch] Helló [svisch] Helo [svisch] Salut [svisch]. Va?! Nej!? Jävla skittelefon. Detta var igår.
 
Idag är en sprillans ny dag. Tjoho! Det kan kännas segt och rätt motvilligt att sätta igång kroppen på morgonen. (För mig.) När den bara vill ligga kvar i sängen och dra sig. Men när man nu kravlat sig upp då förtjänar kropp och själ en bra start. Det är där yogan kommer in.
 
Och eftersom jag är extra snäll med mig själv under sportlovsveckan startar min dag så. Yoga.
 
 
Och så superjuice, ägg, passionsfrukt och grönt te. Redo för fettisdagen. Hello semlan snart kommer jag och äter upp dig. 
 
Ps. På nyheterna säger dom att det ska bli mulet och på vissa håll molnigt. Är inte det samma sak? Eller är mulet lite hängigare på-gränsen-till-regn-moln? Wierd. Ds.
 

Sportlov, javisst!

Kategori: Allmänt

 
Mentalt sportlov, kan man ha det? Javisst kan man det! Såklart. När mina barn har sportlov och gör roliga grejer då känner jag samma känsla som dom. Faktiskt. Det är lättare att gå till jobbet. Lättare att jobba. Sportlovskänslan smittar av sig. Så det är bara att låta sig smittas.
 
Att vara själv sätter fart på kreativiteten. Projekt upp- och utstädning pågår. Det gröna skåpet har fått flytta på sig. Tallyhoo!
 
 

Lubbar igen

Kategori: Allmänt

 
Yes yes yes yes yes. Jag har kunnat börja springa igen. Den jäkla skitförkylningen kan ta sig i röva.
 
 
Synd att det är så jobbigt att springa i regnstövlar. Annars är det rätt passande skodon just nu. Det gäller att ha ett par superlätta springdojjor så att dom blir normaltunga på dom blöta vägarna. Eller springa så fort att dom inte hinner bli blöta. Inte möjligt just ju så jag får fokusera på det sköna svalkande strilande regndropparna som duschar mitt ansikte lätt. Och förtränga att det är asjobbigt att springa när man inte sprungit på tusen år. Och tråkigt. Peppmusik är ett måste. Väldigt-peppande-musik till och med. Med tyngdpunkten från den nostalgiska ung- och spirande-tiden. Tjoho, nu jävlar. 
 

Fokus till frukost

Kategori: Allmänt

 
Bra fokus borde man kunna äta till frukost. Ett hekto fokus, ja tack. Hemskt gärna. 
 
 
Det är så lätt att hamna snett. Tycker jag. All information som svischar förbi till höger och vänster. 
 
 
Info som ska filtreras, analyseras och rangordnas. Förkastas eller prioriteras. Landa eller lägga bakom mig. Kanske hjälpa mig framåt. Eller distrahera mig. Andras fokus eller val kan ibland få mig att ifrågasätta mina egna val. Vackla lite. Och det är alltid bra att stanna upp och ha en dialog med sig själv. Vad står jag för? Vad är viktigt för mig? Vad väljer jag att prioritera? Och så tar jag ännu ett beslut. Och har rätt fokus igen. För mig rätt fokus.
 
 
Imorse åt jag ett hekto. Mitt alldeles egna fokus. Som jag gillar. Och är stolt över. Som jag kan stå för. Till nästa tvivel kommer. 
 
 

Ryker stjärnan

Kategori: Allmänt

 
 
Mellandag. Tycker jag. Daniel säger att jag verkar sur. Rivig. Äh, säger jag. Kanske något butter. Okej lite surtant är jag nog allt. Smilbanden vill inte riktigt dras uppåt. Snarare som ett horisonellt streck. Men det har varit en okej dag. Andats-massor-dag. Träffat kidsen-dag. Jag har många fina runt omkring mig. Som bomullar upp mig. Och så bomullar jag upp mig själv. Jag gillar mig. Nu för tiden. När jag är så. Jag brukar vara rätt skoj. Att vara med. När jag slappnar av. Är mig själv. Så jag ska försöka vara mitt bästa jag. Mer kan jag liksom inte göra. Vara.
 
Ikväll ryker nog vinterstjärnorna. (Nej, inte julstjärnorna. Eller hur Johanne. Big differens.) Ner i sina fina vita kartonger. Inbäddade för att kunna plockas upp till nästa vinter. Våren verkar snart vara här. Och jag vill inte skrämma bort den. Redo att släppa taget om vintern. I vart fall här nere i dalen. 
 

Big big heart

Kategori: Allmänt

 
 
Upp-och-ner-dag. Känslor och humör åt alla håll och kanter. Mycket kärlek. Till och med ända från Sotji. Det värmde mitt hjärta. Tulpaner och ranunklar. Videung. Omtanke och kärlek i en bukett. Tack från hela familjen, Maria.
 
Mycket gråt också. Som hållits inne ett tag. Som tydligen behöver komma ut. För att orka gå vidare.
 
Och kärlek is the thing. Det enda som räknas när allt ställs på sin spets. När allt kommer omkring. Som alltid varit huvudsaken. För mig. Målet. Resan. Det andra kan vara nödvändigt men det mesta är inte livsviktigt. Det är hjärtat som gör hela skillnaden. Att det hänger med i det vi gör. Så ett stort stort hjärta till er alla. Kramar från froken_sot
 
 

Ogilla obalans

Kategori: Allmänt

 
Tre par skidor. I mörkret efter stängning. Dom vill inte åka hem. Dom vill åka vidare. 
 
 
Jag är nå jävulskt trött. Och less. I övrigt. Förkylningen vill inte släppa taget och min kropp känns inte i balans. Och vem gillar obalans? Inte jag.
 
Två timmars lycka med min syster och Daniel på telemarksskidorna. Men i övrigt har jag bara en känsla av att vilja checka ut. Behöver nog stå på 
huvudet ett tag. Ett långt tag. Andas. In och ut utan brus. Kanske vila lite också. 
 
 

Kliver ur blomgarderoben

Kategori: Allmänt

 
Jag gillar inte rosor som snittblommor. Hos mig. Hemma hos oss rättare sagt. Så, nu är det sagt. Jag har klivit ut ur blomgarderoben. Det är inte det att jag ogillar dom. Dom doftar ofta ljuvligt. Är vackra att se på. Fast helst utomhus. I sin naturliga miljö. Slingrandes upp för en vägg. Rosenbuskar i en vacker trädgård. Och inomhus möjligtvis en kort skir rackare i en tunn glasvas.  
 
Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Kanske för att jag uppfattar den som lite högfärdig. Pretentiös. Högtravande. För allvarlig. Konservativ. Som att klämma in en stor kyrka i sitt eget hem. För mycket helt enkelt. Det på förhand bestämda budskapet. Det övertydliga självklara uppenbara meddelandet om kärlek och romans. Jag blir alltid lite negativ inför saker och ting som känns påtvingade. Som inte är lekfulla med utrymme för fantasi och humor. Kanske är jag överdrivet negativ nu. Blommor och kärlek är ju såklart aldrig fel. Att någon vill ge mig blommor är otroligt och underbart. Oavsett. 
 
Kanske är det för att jag uppskattar glada enkla former och uttryck som plast från 60-talet går hem hos mig.
 
 
Som den här. Jag trodde jag köpt en tillbringare men det visade sig vara en shaker. Design Carl-Arne Breger för Gustavsberg. Från 1967.
 

Knaper synopsis

Kategori: Allmänt

 
Igår tryckte jag mina första knackiga bokstäver på tangentbordet för att påbörja skrivandet av en eventuell roman. Roman. Om man smakar på ordet låter det så stort. Oöverstigligt. Och kanske kommer det inte funka. Det kanske inte känns roligt. Jag kanske inte kommer att ha tillräckligt med tid. Det kommer kanske bli pannkaka av det hela. Men det spelar ju ingen roll. Och just nu känns det bra. Så jag testar. Min synopsis (svårt ord som betyder ungefär beskrivning av upplägg för romanen) blev extremt kortfattad. Inte alls bra men ändå en början. Spännande att skriva ner mina idéer. Även om det kändes ekande knapert. Just nu.
 
 

Frukostfascisten i mig

Kategori: Allmänt

 
Trippla träningspass innan frukost efter sovmorgon är inte så smart. Händer mig ibland. Tänker inte längre än "jihoo va härligt!" och sedan är det liksom försent. När jag väl dragit igång. Dum som få.
 
Har nu desperat hällt i mig frukost. Väntar på att sockernivån ska gå upp till normalnivå. Under tiden förundras jag över min sedan många år tvångsmässiga ritual att måsta ha "riktig" frukost och "riktig" middag. Även om tiden är knapp och jag är vrålhungrig. Mina juicerutiner har ju inte direkt snabbat på proceduren. Men gott blir det. Och jag blir pigg av det. Men ändå. Ibland blir jag så trött på mig själv. Jäkla frukostfascist. I am. 
 

Ursäkterna bubblar upp

Kategori: Allmänt

 
Ikväll ska alla tomtar fram. Första julen som jag faktiskt glömt bort att ta fram lucian till lucia. Vilket känns som själva idén. Kanske stakarna faktiskt kommer ställas ut där dom ska stå också. Och sedan en snabb isdubbstur med Henke. Lite huvudstående. Morden i Sandhamn. Känns som lite tajt med tid. Allra helst eftersom jag hamnat i väldigt skön fåtölj. Som är himla svår att komma ur. På riktigt. Helst när jag är nerbäddad med filt och har en tjugofem-kilos-hund över mig. Och är mätt i magen. Ursäkterna börjar bubbla upp så lätt. En efter en. Jag ska avverka dom en i taget. Men först en kaffe och chokladkaka. Kvällen är väl ung?