frokensotblogg.se

i huvudet på froken_sot.

Hängmörad biff utan bearnaise

Kategori: Allmänt

 
Ja vad säger man? Inte världens roligaste to do. Men definitivt en viktig en. Men ändå. Gå till en ensam liten stackars barack. Sätta sig i ett litet väntrum till dess att dörren öppnas. Försöka komma ihåg grejer om sig själv. När, var och hur. Mycket svårt. Och sedan. Gå in i nästa lilla rum. Hej hej. Japp, jag tar av mig tröjan. Även fast du är man. Det här känns helt naturligt. Jaarå. Men allvarligt. Måste det vara en man som står där och ska plåta ens bröst. Ett efter ett. I olika vinklar. Inklämda och nerpressade. Det kan göra lite ont. Okej. Kör på. Ingen fara. Bara naturligt rakt igenom. Han är proffsig. Men jag kan ändå inte sluta tänka på att det här måste vara ett drömjobb för en man som gillar bröst. Eller en kvinna. I och för sig rätt kliniskt och ocharmigt. Mer charkuteri över det hela. Hängmörad biff över kall disk. Utan bearnaise och potatisgratäng. Och egentligen är han ju en hjälte. Glad att han finns. Med sin mammografi. Och nu är det gjort än en gång. Håller tummarna för att allt är som det ska. Igen.
 

Östermalmsfenomen och Silviaotankar

Kategori: Allmänt

 
 
Mötte ett höstsoligt Stockholm idag. På öfvre Östermalm. Massor av tanter med fönat lagt hår. Stort liksom. Blonderade och slingade. Den obligatoriska tunna dunjackan med linjerade eller rutmönstrade sömmar. Oftast marinblå eller svart. Och såklart en liten dunig hund som struttar runt på mattes sida. Voff voff. "Men oooooo lilla gubben, iiiinte låta sssså." Och så vidare. Kan inte se framför mig dessa damer använda en hundbajspåse. Verkligen inte. På samma sätt som jag inte kan tänka mig Silvia gå på toaletten. Vissa saker går bara inte att tänka sig. Helt enkelt. Grym arkitektur på Naturvårdsverkets högkvarter. Vid Gärdet. Fina detaljer. Årtal för måluppfyllelsen i stora siffror. Svårt att glömma bort det slutdatumet. Tydlig målbild. Skulle nog kunna veckopendla dit. Om jag tänker efter. Jo det kan jag. Bara för den trivsamma miljöns skull. Minus restid och miljöovänligt. 
 
 

Morningtrain

Kategori: Allmänt

 
Jag verkar vara den enda härnösandsbon som ska till Stockholm med 05.04-tåget. Konstigt. Nej men jippie, nu kom det två till. Ja men då så. Då måste det ju faktiskt komma ett tåg. Varav en är mitt ex ser jag nu. Vi som knappt pratat sedan jag träffade min make. Okäj. Samma vagn. Intressant. Bredvid mig på andra sidan gången. Jäj. Satan. Men det gick bra. Vi statusuppdaterade IRL. Sedan somnade jag. In peace. Det här med att dom inte släcker belysningen på natten är väl extremt dumt. På med pannlampan säger jag. Nästa gång ska jag ta med min sovmask. 
 

Jag menar vad du fattar

Kategori: Allmänt

 

Jag är inte bara mamma jag kan jag vända på ord också. Eller rättare sagt på ordföljden i meningar. "Åh, va du gottar lukt." Kan jag säga. Typ. Ibland säger jag bara konstiga saker. "Var håller han us, jag menar hus?" Oftast privat. Det är som om min hjärna ibland slutar fungera hemma. Vissa av mina vänner brukar skoja om det. Inte helt säker på om det är kärleksfullt eller inte. En del. Definitivt. Andra. Mer tveksamt. Hur som. Säkert har jag haft för mycket fokus på studier eller jobb. När jag kommer hem har jag som redan stämplat ut. Väldans trött. Over and out-läge. Och det är ju kanske inte helt rätt prio. När det kommer till kritan så känner jag att föräldraskapet lär mig mycket som jag har nytta av på jobbet. Men får barnen nånsin nytta av det jag ger av mig själv på jobbet. Eller lärt mig på jobbet. Förutom mat på bordet och så vidare. Men i övrigt. En jäkligt slut och ofokuserad mamma. Okej nu var jag lite negativ. Men jag har en poäng där. Det vet jag. Många vet ju inte ens vilka dom är utanför sin yrkesroll. Vem har tid att tänka på det liksom. "Jag menar vad du fattar." Sa jag ikväll till Daniel. Men det funkar ju ändå rätt okej. Eller hur? Same same but different. Just den här gången.

 

Hyppo eller?

Kategori: Allmänt

 
Jag mår lite bättre. Tror jag. Jo det gör jag. Eller? Jag tycker det jobbigt att vara sjuk. Jag har oftast dåligt samvete för att jag är hemma. Borde gå. Näe. Jo. Näe. Har jag inte 40 graders feber känner jag att jag borde gå på jobbet. Det är också lätt att bli lite hypokondriker. Det man känner och hur man mår får så stort fokus. Till slut vet jag knappt om jag är sjuk eller inte. Behöver slappna av lite till tror jag. Jag är nog lite manlig i det här avseendet. Blir rätt ynklig. Kitty, hon har inga problem med att slappna av. Hon är helt grym på det. 
 

Speglingar och våfflor

Kategori: Allmänt

 
 
Sovit eftermiddag. Vaknade när Olivia kom med nygräddade våfflor till mig. Till oss. Hon hade gjort så fint. Omtänksammaste tjejen. Så glad att jag har henne. När man är sjuk får man extra tid att reflektera. Om vad som är viktigt. Vad som är vad. När man själv är stilla ser man hur alla andra springer på. Är vi vakna eller springer vi i sömnen. Om vi stannar upp och ser tillbaka en stund kommer vi tycka att vi gjort rätt prioriteringar. Eller har vi fokus på fel saker. Jobb, träning, spel. För att distrahera oss från det som verkligen händer eller är i våra liv. På riktigt. Relationerna. Det som inte är en fest eller en dans på rosor. Där vi inte får direkt bekräftelse och beröm för allt vi gör. Utan kanske tvärtom. Däri ligger utmaningen. Det privata. Det personliga. Det viktiga. Det som egentligen betyder något. När det kommer till kritan. Ibland känns det som att gränsen mellan vad som är på riktigt och vad som är en spegling suddas ut. Inom oss. Mellan oss och världen. Ibland är det väldigt tydligt. Samma men från olika håll. Olika perpektiv. Olika linser. Dom här speglingarna fotograferade jag en kväll när ljuset låg som vackrast in mot vardagsrummet. 
 
 
 

Tatuering or not

Kategori: Allmänt

 
Funderar på att tatuera mig. Problemet som alltid uppstår är att jag inte kan komma på något som jag antagligen står ut med forever. Till döden skiljer oss åt. Känns riskabelt. Lättare att välja make än tatuering. Ops vad säger jag. Kan det vara sant. Ja jo faktiskt. Instämplat för alltid. Läskigt. Jag kommer alltid ha mig själv. Det är egentligen det enda jag vet. Tills döden skiljer mig åt. Vill stå ut med det som står. Försöker komma på något lämpligt. Barnens namn. Känns för uppenbart. Självklart. Kanske om barnen gillar det. Henke. Ja kanske. Snippa. Skrivet eller i bild. Feministiskt alternativ och statement i ett liksom. Om någon är osäker. Panta rei. Gillar. I love. Daniel tycker Daniel. Tycker inte jag. Jag får tourettes av sånt. Då kommer allt gå åt helvete. Som att gå på ett A när jag var liten. Fast värre. Och det vill jag inte.  I ❤ kungafamiljen. Mest för att det otroligt nog retar upp så många. Och för att jag gillar kungafamiljen. Royalist javisst. Kanske Sigrid & Sture. För att jag saknar farmor och farfar. Lucky. För jag är lyckligt lottad. Soul. Zlatan. Kakaoögonloggan. För att den är så fin. Fröken söt. froken_sot. Nä nu jävlar. Nu kör vi. Feelgood. Allt ordnar sig. Wegner forever. I ❤ Eames. En bild på en människa som kastar sig ut framåt. Grafiskt mönster. Jag vet! Fjällräven. Kanske inte. Någon som gör hunden. Nja. Eller någon annan bra yogaställning. Aloha. Näe, jag vet inte. Fan va tråkigt. Jag kan inte bestämma mig. Alls. Kanske det är en väldigt dum idé. En sak vet jag. Det kommer inte bli Ångermanlands landskapsblomma. Inte heller en lupin. Det kommer inte stå Evert Taube. Inte något lila. Eller något snirkligt. Typ så. Glasklart liksom. Ps. Bild från roomservice.blogg.se. Ds. 
 

Guldkant från my point of view

Kategori: Allmänt

 
Ibland känner man sig lättstött och påhoppad. Löjligt men verkligen. Jag stod vid vattenautomaten på jobbet. Hade som vanligt valt med bubblor i istället för utan. Så kom han. En kollega. "Du tog med bubblor va?" Ja, sa jag. "Såklart att duuuu tar med bubblor. Du är så flääääärdig..." Va fan. Tänkte jag. Vadå flärdig!? Jag kände mig påhoppad och lite kränkt. Tjyvnypt. Kändes inte som något positivt direkt. Snarare tvärtom. Snobbigt. Högfärdigt. Sån är inte jag. Hoppas jag iallafall. Vart drog jag upp det? I näsan såklart. Rakt upp. Låg sedan där bak och gnagde. Skavde. Vad menade han? Flärdig. Vem använder det uttrycket överhuvudtaget nu för tiden. En kvarleva? Sedan den dagen har han och jag titt som tätt återkommit till den här diskussionen. På ett skämtsamt sätt i och för sig. Hö hö. Typ. Men ändå. För att jag inte kunde släppa det. Jag. Och sånt är så löjligt. Och häromdagen kom en utveckling. Från hans sida. Att sätta guldkant på tillvaron betyder det. Det var det han menade. Gullo. Eller. Jo.  Där hade han nämligen rätt. Satte huvvet på spiken. För det försöker jag. Varje dag. Inte guld som i dyrt och lyxigt. Utan som i närvaro och meningsfullhet i livet. Försöker göra varje dag lite vackrare. Lite omsorg om var dag. Även vardag. Han fick till det min kollega. Han är förlåten. Och jag fick träna på att inte bry mig så förbannat vad andra tycker och tänker om mig. Kanske lärde han sig att man kan vara försiktig med hur man uttrycker sig. Eller att det är vääääldigt jobbigt att ha en massa kvinnor på arbetsplatsen som ständigt och jämt måste hugga och missförstå det som missförstås kan. Stackarn.
 
 

Kantareller och svampa

Kategori: Allmänt

 
Jag är het. Het i bemärkelsen temperamentsfull. Speciellt om jag tycker något är fel. Ibland en tillgång. Vissa gånger ett hinder. För mig. Ibland jobbigt för andra. Kanske missförstår jag en del och förstorar också om ämnet är känsligt. Då behövs inte så mycket för att det heta kommer fram. Ändå är jag mycket svalare nu. Med åren mer balanserad.
 
 
Det hjälper att ge mig ut i naturen. Andas frisk luft. Lugnet i naturen är himla befriande. Dofterna. Mjuk mossa. Stora blåbär. Gyllengula kantareller. Och så fick vi finbesök av varma pappa. Med sina busiga intresserade nyfikna ögon. Han hjälpte oss att fönsterfoga. Bjöd på trevligt kärleksfullt sällskap. Kaffe. Prat. Minnen. V75. Travsnack. Graven. Blommor. Livet helt enkelt. Det hjälper. Se kärlek i alla. Hjälpas åt. Tillsammans. Kraften finns inombords. Vi har alla det fina. Leta fram det. Ps. Blev kallad svampa av Daniel när jag kom hem från skogen. Inte helt säker på vad det betyder. Men det måste väl ändå vara något fint. Ds.
 
 

PMS, städa eller äta frukt

Kategori: Allmänt

 
Idag har det städats här hemma. Jag har inte rört en fena. Tackar tackar. Jag är tacksam trots att stolarna vid matbordet ALLTID ställs tillbaka helt fel. Och kuddarna läggs på snedden och filtarna över rygg- eller sidostödet på soffan. Jag fattar inte hur det kommer sig. Varje gång. Och jag vet. Jävla otacksamt. Men hej, jag betalar för det. 
 
 
Själv åt jag en apelsin. PMS antydde Daniel. Lägg av säger jag. PMS på dig själv. Vad är det för konstigt med en apelsin. 
 
 
Bara för att det stod i en serietidning. Jag har inte ätit en enda glass. 
 
 
 

Rör och du dör

Kategori: Allmänt

 
Vi har olika sätt att kommunicera. I vår familj och övriga världen. Finns hur många nyanser och variationer som helst.
 
 
Det här är ett sätt. Rör & du dör var Olivias meddelande härom kvällen. På yogurtförpackningen. Främst riktat till övriga i familjen. Raka puckar är hennes melodi och det uppskattar jag. Det ska vara lätt att förstå vad den andre vill. Det är jobbigt att gissa och man gissar väldigt sällan rätt. Ofta ganska fel till och med. Strategin att linda in det man vill ha sagt går bort tycker jag. Budskapet blir alldeles för otydligt. Vad vill du egentligen? Antingen tror mottagaren att det är värre än det är. Eller bättre än vad som var tänkt. Strategin att inte kommunicera vad man egentligen vill eller tycker utan fokusera på den andres dåliga sätt att kommunicera är också meninglös. Återigen. Vad vill du? Eller säga något helt annat än vad man vill men med en liten hint eller ledtråd är också rätt ineffektivt. Kan få motsats effekt. Jag fattar vad du vill, men kan du inte ens säga det får det vara. Ogillar. Fast det värsta är nog att säga det man tycker till alla utom den det berör. Osmart. Fegt. Extremt ologiskt och ineffektivt. Ja ni hör. Jag är inte lätt att leva med. Jag och Olivia kommunicerar nog rätt lika. Pang på rödbetan. Eller skit i det. Inget trams tack.

Värdig eller värdo?

Kategori: Allmänt

 
Det är frågan. När jag vänder mig avig för att något ska funka blir det aldrig rätt. Det kan aldrig bli rätt när jag måste vända mig avig. Det är ett tecken på att något är fel. För mig. Och nu menar jag inte om jag upplever att något är svårt eller inte. Jag menar när jag gör saker som jag egentligen är emot. Som känns fel i hela mig. I grunden. Medvetet eller omedvetet. Av olika anledningar. För att vara snäll. Vara omtyckt. För att passa in. Bli accepterad. Komma upp eller stanna kvar på 10-i-topp-listan.  Ja. Och så vidare. Oftast för att få kontakt med barnen. För att få en konfliktfri smooth ledig tid med dom. För att jag vill att det ska vara perfekt när vi träffas. Och det är där och då det blir fel. För om alla vi frånskilda föräldrar agerar utifrån våra egna behov får barnen inte dom vuxna dom behöver runt omkring sig. Dom får en ständig på-låtsas-värld. Räkmacka gånger två. Dom gränser som ska bygga det trygga staketet bildar bara ett jättestort lågt rangligt glest staket. Och föräldrar som flyger lost-in-space på jakt efter något som är ovisst i bästa fall med en känsla av att något gick fel. Kanske har jag fel. Kanske inte. Kanske gäller det många vanliga föräldrar också. Jag ska försöka att behålla min värdighet. Som människa. Och framför allt som vuxen. Fullgöra min uppgift som förälder. Men det är jävlar i mig ingen dans på rosor. 
 

Letś go crazy

Kategori: Allmänt

 
Under hela min yrkeskarriär har jag fokuserat på att jobba för en bättre värld. Det låter ju himla pretentiöst. Men det är så. Har varit så. Företräda dom goda. Rättvisan. En bättre värld. Lite tryggare. En bättre miljö. Se till att dom som ska ta ansvar gör det. Det är den röda tråden. Genom mina arbeten. Det har känts bra i magen. Trots den soptunna man ofta blir i den positionen. Det är härligt när hjärnan får arbeta. Det intellektuella. Tänket. Förståndet. Ordning och reda. Lagar och regler. Utmaning och utveckling. Massor av analyser, bedömningar som leder till slutsatser. För en god sak.
 
 
Den andra sidan av mig har en oerhörd längtan att få jobba yrkesmässigt med det kreativa. Min passion. Där jag blir levande och fri. Uppfylld. Påfylld. Pånyttfödd. Där hela jag kommer till min rätt. Fullt ut. Jag drömmer om att öppna eget. Inom något där jag få vara kreativ. Få möta människor och ge energi. Värme. Inspiration. Det vackra och positiva. Skapa en känsla och livfullhet. Enkelhet. Lite drag. Massor av energi. Drömmer. Längtar. Börjat planera. Funderar. Och planerna varierar. Men jag märker att grunden återkommer. Färg och form och det sociala. Rent fysiskt och genom andra medier. Är det rätt tid nu? Är jag är i rätt fas i livet nu? Det känns så. Redo att flyga. Våga. Pröva nya vingar. På egna ben. Där min arbetstid blir min tid. Mitt liv. Jag vet inte. Jag har det himla bra just nu. Men jag behöver använda hela mig. Allt annat vore ett slöseri med tid. Jag står och balanserar. Vid en väg. Som leder åt olika håll. Den som lever får se. Jag har inte bråttom. Jag ska ingenstans. Bara till mig själv. Äntligen. 
 
 

Destruktiva papperstussar

Kategori: Allmänt

 
Okej hösten kan få komma nu. Redo. Härligt att känna så. Jag har haft en bra sommar. Lugn. I bemärkelsen aktiviteter och konflikter. Rätt så mycket iallafall. Värme. Kärlek. Förälskelse. Sol. Bad. Glass. Lagom dos äventyr. Snickrat i massor och målat. En av mina finaste somrar. Trots att min minsta inte varit med så mycket. Försöker hitta ett lugn i det. Att han kommer tillbaka. Att vår kärlek och relation klarar distansen. Oftast funkar det. Men ibland är jag inte lugn. Bara rädd, ledsen och arg. Känslan av orättvisa. Förtvivlan. För hans skull. För min. För familjen. Vill slå vilt omkring mig. Dra ett täcke över mig. Vråla avgrundshögt. Önskar vissa svarta stunder att en älg kunde hoppa ut framför bilen när jag kör. Fula destruktiva tankar. Som jag inte vill tänka. Som jag skäms för. Men dom seglar förbi snabbt. Tankarna. Som barkbåtar. Jag tillåter dom komma. Sedan seglar dom vidare. Iväg bort från mig. Och mina närmaste håller mig i handen. Finns där. Jag försöker förstå något jag antagligen inte kan begripa. Ibland känns det som om jag fattar. Men andra gånger kan jag inte se ens konturerna av det jag har framför mig. Vad är vad? Vad kan jag göra? Jag har precis rensat väskan efter sommarens turer. Massor av papper. Som jag tydligen lägger i bagen för att sedan kunna slänga. Vid ett senare tillfälle. Eller nåt. Obegripligt varför jag har den proceduren. Sparar inte nånsin papperslapparna. Väskan känns nu äntligen lätt och fräsch. Dom slitna sömmarna som börjat öppna sig får en chans att vila. Vissa saker är helt enkelt inte logiska. Bara gilla läget och inte bråka med verkligheten. Tillåta sig själv att vila lite. Flyta med i det som är. Och det mesta är perfekt. Precis som det är.
 
 
 

Kort i nacken

Kategori: Allmänt

 
Nyklippt hår. Fick spunk i förrgår. Inte en dag till. Skiten måste bort. Nu. Inte imorgon. Och hittade en drop-in. Som faktiskt hade tid att ta emot mig. En skicklig rackare. Som visste vad hon gjorde. Såg ut som fan när jag satte mig. I frisörstolen. Bra det. Så hon tydligt kunde se själva problematiken. Med mina svårfångade virvlar och lockar. Och det trista fluffet. Det stripiga fjuniga. Hockeyfrillan i nacken. Och pom-pomkruset upp till. Hon höjde upp mig så jag kunde sprattla med benen. Kom med förslag. Som kändes bra. Det viktigaste. Bort med Foppanacken. Absolut. Och den rakades bort. Tror hon insåg allvaret i situationen. Gillar ju inte ens hockey. Och det blev bra. Känner mig ung, nätt och lättare. Underligt men bra.
 
 

Lucky

Kategori: Bara jag

 
Jag är lyckligt lottad. Jag har såklart fått min beskärda del av svårigheter i olika former. Men jag har det viktigaste. Det jag värderar så himla mycket. Jag har en helt otrolig familj. Som jag har nära och får vara med. Vi är fina mot varann. Har roligt. Jag har välsignats (på det mer ickereligösa sättet) med två fantastiska barn och bonusbarn. Kärleksfull make. Underbara vänner. Flera stycken till och med. Både vänner och makar. Inte samtidigt vad gäller makarna. Ett hem. Min väg har inte alltid varit lätt. Ibland svår och tung. Ibland lätt och självklar. Vägen har definitivt inte varit rak. Men jag har gått min egen väg. Följt min egen röst och känsla. Ibland har den varit helt åt helvete. Och andra gånger glimrande. Strålande. Jag har inte bara haft tur. Jag har kämpat som en tok. Ibland. Valt och kastat mig ut. Vissa gånger klamrat mig fast. Ibland stängt av och bara fortsatt. Mer och mer hittar jag en helhet. Ett sammanhang. En stillhet. Väver samman mitt liv som ser så annorlunda ut nu. Samma jag oavsett vecka. Samma liv. En viktig enhet. Där jag är en. Och inte så uppdelad. Splittrad. Varje dag. Varenda dag. Vardagen som blivit mitt viktigaste. För mig. Hitta harmoni i den vanliga dagen. Lycka. Stunder. Ögonblick. Även i det jobbiga. Det är ju så livet ser ut. Blandat. Huller om buller. Inte varannan vecka. Inte bara helger. Inte en massa transportsträckor. Där det mesta är utfyllnad och längtan. Och jag känner verkligen inte så längre. I vart fall väldigt sällan. Vill inte leva livet som ett 60-meters-lopp. Maxat av intensiva spurter mellan olika toppupplevelser. Och höga krav. På mig själv. Vill inte maxa. Utan förenkla. Minska. Jag säger inte att jag inte är snabb och inte gillar att springa fort. För det gör jag. Jag är en jävel på att springa fort. Men det är en helt annan berättelse. Vill bara inte swischa förbi det viktiga. Eller vara så utpumpad att jag inte ens märker det. Lucky, yes that's me.
 
 
 
 

Stora magen och jag

Kategori: Bara jag

Sitter i väntan på färjan och drar in magen så jag knappt kan andas. För om jag andas så åker magen ut alldeles enormt. Den går faktiskt inte ens att dra in. Och det är väldigt jobbigt att dra in magen hela tiden. Jag ser ut som om jag är med barn. Tredje månaden. Typ. Hjälp!! Inte för att jag skulle ha något emot det. Tror bara inte att det är så. Det här brukar inträffa rätt så regelbundet. Jag tror. Jag blir glad. Vi blir glada. Jag testar. Nähä. Jag är nog för gammal. Igen. Adrian brukar ofta traggla min ålder jämfört med andras. Och då spetsar han till det åt båda hållen. Rätt rejält. Och där någonstans blir jag rätt liten och provocerad jag också. Min mamma är 30 år. Jaha. Not. Du är runt 59 va? Grrrr. Ogilla. Ogilla. Men jag är ju väldigt snygg och fräsch för min ålder. Tänker jag lite (väldigt) kränkt. Och vissa blir tanter vid 20. Förresten fick jag visa leg på bolaget för några månader sedan bara. Legitimation. Hon var säkert bara snäll. Men ändå. Ska nog köpa ett gravtest ändå. Graviditetstest. Inte test för min gravduglighet. Inte ännu. Himla skitunge.