frokensotblogg.se

i huvudet på froken_sot.

Huvudsaken jag mår bra

Kategori: Allmänt

 
Jag hittade ett brev i flyttstädningen. (Så. Jäkla. Less. Nu.) Från en tid när man fortfarande skickade riktiga brev med frimärke och allt. Via posten. Innan e-postens tid. Året var 1994. Brevet var adresserat till Ulrika Boström. Så konstigt att se mitt gamla namn. Mitt flicknamn. Sedan dess har jag bytt namn två gånger. (Två!) Även det känns en smula underligt. Borde jag haft kvar mitt "riktiga" namn? Jag vet inte. Ville heta samma som min make och barnet som var i magen min. Sedan efter skilsmässan ville jag fortsätta heta likadant som mina barn. Därefter gifte jag om mig och då kändes det helt plötsligt konstigt att vara gift och heta samma som ex-maken. (Lyxproblem, jag vet.) Det hade således varit bättre att ha kvar mitt gamla namn hela vägen. Kan man tycka. Det är ju mitt ursprung. Den jag föddes till. Den jag är. Eller? Jag måste erkänna att jag faktiskt inte alls känner mig som samma person. Hon, den unga Ullis, känns mer som en liten omogen lillasyster till mig. Jag gillar henne. Men tycker hon är rätt jobbig och bortskämd. 
 
Iallafall. När jag fick det där brevet läste jag på Stockholms Universitet. Jag hade kommit in på juristlinjen och läste flitigt måndag-fredag. Fick mina första glasögon efter alla långa timmar hängd över tjocka studieböcker på biblioteket. Och mina många universitetspoäng. Min väninna bodde tillfälligt i Paris. Långt bort från mig. Sotlugg och lintott. Så kallades vi. Eller var det bara vi som kallade oss så? Jag kommer inte ihåg. Hur som helst. Det var underbart att läsa om det som var då. Hennes drömmar om juristlinjen. Hennes liv i Frankrike. Mitt liv i huvudstaden. Våra gemensamma minnen. Våra hemliga drömmar om dansläraren Mario Burdette. Våra många danskvällar med rödvin och brieost. Dinah. Studietiden med drömmar och äventyr. Det var så länge sedan. Ett helt annat liv på så många sätt. Nästan på alla sätt. Ett virrvarr av känslor, obearbetade trauman och sorger. Ingen medveten strategi, annat än att livet skulle levas och det skulle vara skoj och passionerat. Jag skulle prestera i universitetsvärlden. Jag sprang på kan man säga. Tog inte mycket hänsyn. Det måste jag medge. Mycket ego. Jag gjorde min grej. Oavsett hur det påverkade andra. Vad jag lovat andra. Huvudsaken-jag-mår-bra-mentalitet. Jag var inte ett under av lojalitet. (Inte så överraskande att jag förlorade en del vänner p.g.a. det. Hajar.) Det kan jag inte påstå. Inte mycket fokus på hur det jag gjorde kunde påverka andra. Att det gick ut över någon annan. Och det är väl det som är en av många fördelar med att faktiskt bli äldre. Dom flesta av oss blir mer ödmjuk inför livet. Vi blir mer inlyssnande. Mindre egoistiska. Mer hänsynsfulla. Mer medvetna om hur vi påverkar andra. Mer förståelse för att man inte kan bete sig hur som helst om man vill kunna ha en vettig ärlig relation med andra. Och sig själv. Jag gillar att bli äldre. Gillar mig själv mer nu. 4.5-versionen av mig är bra mycket bättre än den tidigare. Trots fler rynkor och färre hårstrån. Och än finns utvecklingspotential. Hurra. 
 
 

Kommentarer

  • Silja säger:

    Bra skrivet. Håller med dig, jag gillar också att bli äldre. Tonåren är hemsk haha.

    2016-09-11 | 22:37:37
    Bloggadress: http://callshappines.blogg.se

Kommentera inlägget här: