frokensotblogg.se

i huvudet på froken_sot.

Inte gråta

Kategori: Allmänt

 
 
Nycklarna till Kastellgatan är nu överlämnade till husets nya ägare. Känns otroligt härligt att huset hamnat i rätta händer. Hos världens finaste familj. Som verkar så lyckliga över sitt nya hem. Precis som vi var för sju år sedan. Men det var också oväntat känslomässigt jobbigt. När vi skildes åt efter kontraktsskrivningen kom tårarna. Hade försökt hålla mig i en och en halv timme. [Inte gråta. Inte gråta. Inte gråta. Lugn och fin nu. Andas. Inte gråta.] Men ett känslomässigt regnväder drog förbi. Jag var galet trött, sjukt förkyld, ont i rygghelvetet och halvt ihjälstressad. PMS och fin present från husköparna på det. Och lättnaden över att ha ett projekt mindre. 465 kvadratmeter färre. Det var mer än vad jag klarade av. 
 
Längtar efter vardag. Att bli frisk och pigg. Till att vi kommit i ordning. Till att kunna hitta barnens tandborstar och värmeljusen. Men mest av allt längtar jag till när jag kan ta surfbrädan under armen och lunka ner till stranden. Guppa runt på vattnet. Andas havsbris och fågelskit. Känna sanden under tårna. Och vinden i håret. 
 
 
Ps. Grattis Daniel på födelsedagen! Love you. Ticket to the moon väntar på dig. Ds. 
 

Hitta! Del 1

Kategori: Allmänt

 
Besiktningen är klar. Och det gick bra! Vi är i inflyttartagen. Hurra!
 
Någon som är sugen på att städa? Eller hjälpa till att packa upp? Inte? Nähä. Ner- och uppackningen fortsätter. Och städningen såklart. Älskar byggdamm. Det är så mysigt. Rejält och seriöst på något sätt. Det finns överallt. (Även efter finfin byggstädning.) Vill liksom inte ge sig. Nästan lika effektivt som pulversläckaren. (Se upp för oavsiktliga rumptryckningar när ongarna pillat bort säkertslåset!) Funderar på om vi istället kanske helt enkelt ska bli vänner.  
 
Det här med att hitta saker som man packat ner. Det är klurigt. Vi skulle numrerat lådorna i den ordning dom ska packas upp. Det hade varit smart. (Fast svårt, I know.) Nu kommer allt upp i en salig röra. Och inte riktigt det jag tänkt. "Surprice!" I varje låda. Som ett jättestort brunt kinderegg. Med svart svårläst text på. 
 
 
Ps. Herre gud, se över ert skafferi! Vi hade himla mycket gamla 
varor. Slängt alldeles för mycket mat. Ds.
 
 

Fru säljes. Bud från 10 kr.

Kategori: Allmänt

 
 
Vi är mycket nära ett totalt nervsammanbrott. Det måste jag medge. Stress, press och nervositet. Som en strax stundande julafton när man inte köpt en endaste julklapp. Och inte kokat en endaste liten julkola. Varken handlat julskinkan eller fikon. Eller när man försovit sig och vaknar upp och inser att man har en förhandling med ett bolag i mångmiljonklassen. Om en kvart. Och dessa två extremt stressande exempel inträffar samtidigt. Dan före fucking dopparedan. Typ så. Det behövs inte mycket för att jag ska bli arg. Irriterad. Ledsen. Känslorna är all over the place. Den här flytten känns som världens längsta tarmsköljning. Den tar som aldrig slut. Jag rensar, packar och rensar. Deadlines, besiktningar och slutbesked. Jag vill att det ska vara klart nu. Snälla just give it to me. Jag säger som Jack Nicholson i The Shining, "All work and no play makes Jack a dull boy". Red room. Red room.
 
Och maken min fortsätter sälja ut våra saker. Snart lägger han nog ut mig också. "Fru säljes. I bruksskick, men en riktig pärla. Visst servicebehov, särskilt i ryggpartiet. Gnisslar lite. Kan behöva justeras. Skicklig på de flesta förekommande sysslor. Bud från 10 kr." Så skulle han kunna skriva sin annons. Men än så länge är jag kvar. Ha! Jag är djupt tacksam att jag lever i en relation som håller för vad livet faktiskt innehåller. Som är så okomplicerad som nu en kärleksrelation kan vara utan att vara över. Det är inte drama. Eller oändliga och meningslösa diskussioner. Bråk. Inte ens nu när allt är upp och ner. När vi bor bland flyttkartonger och är i en never endig (?) renoveringsprocess. Härom dagen hittade Daniel vår första mailkonversation på Match.com. Det var underbart att läsa. Jag älskar att vi båda var så ärliga. Så nakna i vilka vi var och vad vi sökte. Vår längtan. Nyfikenheten. Förälskelsen som blossade upp. Älskar våra mail fram och tillbaka. Längre och längre rubriker i svarshistoriken. Även om Daniel många gånger fått äta upp sin beskrivning "varannan vecka fylls huset av små tassande barnsteg..."
 
 
Mamma hjälper oss att sy sofföverdrag till dom plastbyggda sofforna uppe och i köket. Tack älskade mamma.
 

Elin och isbjörnarna

Kategori: Allmänt

 
Visste ni att det finns en toppentjej med anknytning till Rö som jobbar aktivt mot klimathotet? Hon heter Elin Wedin och har ett konstprojekt som heter Peace, Love & Polarbears. I höst har hon vernissage i Malmö och säljer bilder som hon fotograferade 2015-2016 på Svalbard samt toppenfina isbjörnsvänliga svala tygkassar med långa handtag och texten PEACE LOVE & POLARBEARS. För oss som inte är i Malmötrakten finns en webshop som öppnar den 5 november. In och kika på www.shop.elinbanan.se. Vinsten går oavkortat till klimatforskningen i Arktis. Stötta, please.
 
Ps. Heja Elin och isbjörnarna! Ds.
 
 

Lite frisk luft borde ingen dö av

Kategori: Allmänt

 
 
Trafiksituationen vid nya högstadieskolan "Hedda" på Härnön i Härnösand anses farlig för ungdomar som går och cyklar till skolan. Föräldrar som släpper av sina ongar medför rätt ofta trafikfarliga situationer för andra elever. Föräldrar stannar mitt i korsningen, uppe på trottoaren, mitt i trafiken o.s.v. Kaos råder på morgonen och skolanställda har andan i halsen. Och håller tummarna att inget ska hända. 
 
"Bor ni på Härnön så skjutsa INTE era ungdomar till skolan! Förutom att det medför trafikfara för andra elever, så gör det barnen gott att få lite frisk luft innan skolan." Sa biträdande rektorn. Typ så. Så. Jäkla. Bra. Heja Johan! (Och nya rektorn Erik Juntikka.) Jag ville spontanställa mig upp och applådera. Busvissla. Göra vågen. Men det kändes inte riktigt som det var läge för det, så jag satt kvar. Lite frisk luft och rörelse borde ingen dö av. 
 
Ps. Eleverna fick i måndags gå och se Norrdans dansföreställning Carmen. Mer kultur åt folket! Ds. 
 

Svärtan och dipsrekord

Kategori: Allmänt

 
Jag har väntat länge på IKEA:s senaste tillfälliga kollektion Svärtan. Och nu är den äntligen här! Formgivaren heter denna gång Martin Bergström som i samarbete med ett gäng modestudenter i Indien skapat finfina hantverk. Vansinnigt vackra svarta tunga skålar och ljuslyktor. Bland annat. Och jag hann knipa ett ex av pallarna. Men det vackra brickbordet tog slut på en gång. Kollektionen säljs bara under några veckor nu i höst, så snabba på om du vill se en glimt av den.
 
Ps. Satte nytt rekord igår på gymmet. (Rekord för mig alltså.)
10 gånger 3 set dips, d.v.s. totalt 30 dips i dipsställning UTAN hjälpmedel. Det är inte kattskit. Satan i gatan vad skönt. Snart kan jag börja hänga på mig vikter som en hel julgran. Tjoho. Ds.
 
 

Huvudsaken jag mår bra

Kategori: Allmänt

 
Jag hittade ett brev i flyttstädningen. (Så. Jäkla. Less. Nu.) Från en tid när man fortfarande skickade riktiga brev med frimärke och allt. Via posten. Innan e-postens tid. Året var 1994. Brevet var adresserat till Ulrika Boström. Så konstigt att se mitt gamla namn. Mitt flicknamn. Sedan dess har jag bytt namn två gånger. (Två!) Även det känns en smula underligt. Borde jag haft kvar mitt "riktiga" namn? Jag vet inte. Ville heta samma som min make och barnet som var i magen min. Sedan efter skilsmässan ville jag fortsätta heta likadant som mina barn. Därefter gifte jag om mig och då kändes det helt plötsligt konstigt att vara gift och heta samma som ex-maken. (Lyxproblem, jag vet.) Det hade således varit bättre att ha kvar mitt gamla namn hela vägen. Kan man tycka. Det är ju mitt ursprung. Den jag föddes till. Den jag är. Eller? Jag måste erkänna att jag faktiskt inte alls känner mig som samma person. Hon, den unga Ullis, känns mer som en liten omogen lillasyster till mig. Jag gillar henne. Men tycker hon är rätt jobbig och bortskämd. 
 
Iallafall. När jag fick det där brevet läste jag på Stockholms Universitet. Jag hade kommit in på juristlinjen och läste flitigt måndag-fredag. Fick mina första glasögon efter alla långa timmar hängd över tjocka studieböcker på biblioteket. Och mina många universitetspoäng. Min väninna bodde tillfälligt i Paris. Långt bort från mig. Sotlugg och lintott. Så kallades vi. Eller var det bara vi som kallade oss så? Jag kommer inte ihåg. Hur som helst. Det var underbart att läsa om det som var då. Hennes drömmar om juristlinjen. Hennes liv i Frankrike. Mitt liv i huvudstaden. Våra gemensamma minnen. Våra hemliga drömmar om dansläraren Mario Burdette. Våra många danskvällar med rödvin och brieost. Dinah. Studietiden med drömmar och äventyr. Det var så länge sedan. Ett helt annat liv på så många sätt. Nästan på alla sätt. Ett virrvarr av känslor, obearbetade trauman och sorger. Ingen medveten strategi, annat än att livet skulle levas och det skulle vara skoj och passionerat. Jag skulle prestera i universitetsvärlden. Jag sprang på kan man säga. Tog inte mycket hänsyn. Det måste jag medge. Mycket ego. Jag gjorde min grej. Oavsett hur det påverkade andra. Vad jag lovat andra. Huvudsaken-jag-mår-bra-mentalitet. Jag var inte ett under av lojalitet. (Inte så överraskande att jag förlorade en del vänner p.g.a. det. Hajar.) Det kan jag inte påstå. Inte mycket fokus på hur det jag gjorde kunde påverka andra. Att det gick ut över någon annan. Och det är väl det som är en av många fördelar med att faktiskt bli äldre. Dom flesta av oss blir mer ödmjuk inför livet. Vi blir mer inlyssnande. Mindre egoistiska. Mer hänsynsfulla. Mer medvetna om hur vi påverkar andra. Mer förståelse för att man inte kan bete sig hur som helst om man vill kunna ha en vettig ärlig relation med andra. Och sig själv. Jag gillar att bli äldre. Gillar mig själv mer nu. 4.5-versionen av mig är bra mycket bättre än den tidigare. Trots fler rynkor och färre hårstrån. Och än finns utvecklingspotential. Hurra. 
 
 

Vinn-vinn

Kategori: Allmänt

 
Jag vet inte om jag vågar blogga efter mitt förra inlägg. Jag blir varm och väldigt berörd av all er fina respons. Alla gillningar. Tusen tack. Det är lätt att skriva fint om något som man på riktigt  uppskattar och är djupt tacksam för. Det finns så många exempel på motsatsen. Men ändå. Tack tack tack.
 
 
"När flyttar mamma och pappa då?, undrar mannen som hjälper mig att få ut ett paket från Postnord. Jag ser sannolikt väldigt frågande ut. "Eller va? Är du mamman? Jag trodde du var dottern.", fortsätter han. Ha! Fy fan vad gött! [Hoppsasteg och dansa runt på stället] I love you, postman! I love you. I love you. I love you. I love you. Sparade som in typ en 28 år i ett nafs. Det är inte varje dag man gör det.
 
En brytpunkt i våra liv närmar sig. Ett vägskäl. Ett hej då till det som varit och ett hej till det nya. Vad definierar ett hem? Människorna i den. Säger jag. Familjen. Jag kan bo var som helst. Om jag har dom mina med mig. Mina utvalda saker och möbler är inte så mycket värda om jag inte har dom jag älskar runt omkring mig. Sakerna är inte viktiga egentligen. Men jag älskar vackra saker. Det tillför något. Det tilltalar mina sinnen. Så jag flyttar mitt hem med mig. Jag älskar huset på Kastellgatan. Men jag tänker att det kommer bli ännu bättre på Sälsten. För oss. Vi flyttar till naturen och vattnet. Lugnet på landet fast i stan. Jag längtar. 
 
Vi packar, packar och packar. Rensar och slänger. Skänker och säljer. Vårt hem börjar bli tomt nu. Mer och mer bara ett skal. Ni kanske undrar om vi inte ska ta med oss någonting till vårt nya hem? Mr KBS har ju som lagt ut stora delar av vårt boende till försäljning. Till er vill jag säga: Oh yes we are. Vi tar med en hel del. Men det är så mycket som är platsbyggt på Sälsten, så det blir många sängar, skrivbord och förvaringsskåp av olika slag över. Som vi passar på att göra oss av med redan innan flytten. För att slippa flytta dom mer än en gång. Plus att det är roligt att sakerna kommer till användning. Jag gillar återanvändning. Vinn-vinn. 
 
 

Tusen tack exmake

Kategori: Allmänt

 
 
Det här med kommunikation kan vara svårt. Speciellt när det handlar om barnen. Det som ligger oss närmast om hjärtat. Kanske ännu svårare när man gått skilda vägar som ett par. Relationen som föräldrar har man ju kvar. Och mindre viktig blir den inte bara för att man har olika hem. Snarare tvärtom. Desto viktigare att kunna hålla sams och hålla en bra dialog om barnen. Om det som händer i barnens liv dom olika veckorna. Försöka ha en gemensam strategi och ett gemensamt tänk. För barnens bästa. Även när man inte tycker likadant. Kanske särskilt viktigt då.
 
Jag har tur. Mina barn har tur. Tack Staffan för att du är så fin att prata med. Att jag får vara människa. Med fel och brister. Att jag inte behöver vara perfekt. Tack för att du pratar direkt med mig och Daniel om vad du tycker och tänker gällande barnen. Eller om oss. Även när det är jobbigt. (Och gudarna ska veta att det varit en obeskrivligt outhärdligt prövande tid för oss alla.) Att du är rak och schysst även när det är obekvämt. Även när vi tycker olika. Tack för att du inte utnyttjar mina svagheter för att vinna poäng i någon värdelös föräldratävling. Tack för att du visar omtanke, respekt och förståelse. Att du vill få det att funka. Att du försöker. Jag vet att det inte alltid är lätt. Jag hoppas att jag visar dig samma hänsyn som du visar mig. Allt gott önskar jag dig.