frokensotblogg.se

i huvudet på froken_sot.

Vad du än säger

Kategori: Allmänt

 
"Jag hatar dig." Jag vet inte hur många gånger jag har hört honom säga det. Det senaste året. Jag vet inte hur många gånger per dag jag tar emot det. Med små bokstäver. Med stora versaler. Ett statement. För att skapa en konflikt. En ohållbar situation. Jag är inte ensam. Många tonårsföräldrar får höra det. Det ingår ibland som förälder. Jag vet det. Det är bara det att det håller i sig. Blir inte bättre. Annat än kortare stunder. Någon gång emellanåt. När han glömmer av sig. Eller inte orkar vara jävlig.
 
Jag blir ledsen. Arg. Sårad. Förtvivlad. Rädd. Irriterad. Sorgsen. Ledsen igen. Låter det rinna av. Suger upp det som en riktigt torr svamp. Tänker att jag gjort något fel. Massor av fel. Tänker att jag inte gjort mer fel än någon annan normalbegåvad förälder. Tänker att det inte är personligt. Tänker att det är personligt. Tänker att jag får igen för gamla synder. Nya synder. Tänker att jag inte förtjänar det här. Tänker att det gör jag nog. Drar paralleller med min relation till mina egna föräldrar. Till mina ex. Det finns ingen hejd hur mycket skuld jag kan kasta på mig själv. Varför gör man så? Varför vet man inte bättre? Varför ger man inte bara sig själv en stor fet kram varje dag och peppar sig att man gör det bra som fan. Jag kämpar ju som en tok. Med min hälsa och mina relationer som insats. Det är den nakna sanningen.
 
När det är rörigt i livet är det himla viktigt att ibland få möjlighet att kliva ur. Låta hjärtat komma ner till en mer normal pumpning. Skippa flykt- och jaktläget för en stund. Få återhämtning. Avsätta tid för samtal. Eller bara egen tid med sig själv. Inte göra någonting. För att få balans. För att ge kroppen en chans att läka. En stund att vila för att få lite perspektiv. Minnas det man egentligen vet. Se det man egentligen ser. Acceptera det som är. En svår situation behöver kanske inte alltid kräva en svår lösning. Utan rätt ofta ett antal enkla steg. I rätt riktning. Ett steg i taget. Och ett steg i taget kanske känns genomförbart. Trots allt. Även om det gör ont. Ända djupt in i själen. Om och om igen. Så räcker det rätt långt. 
 
Du kan hata mig om du vill. Det är hårt. Det gör ont så in i helvete. Mer än du just nu kan förstå. Önskar det inte vore så. Men du ska veta en sak. Jag står kvar här ändå. För att jag älskar dig. Oavsett. Vad du än gör. Eller vad du än säger. Till den dagen jag dör. Kommer jag att älska dig. 
 
 

Kommentarer

  • Staffan säger:

    Varje dag gör du underverk. Som bara fortsätter ge kärlek. Håll ut.

    Svar: ❤️
    froken_sot

    2016-05-09 | 08:36:55

Kommentera inlägget här: