frokensotblogg.se

i huvudet på froken_sot.

Det flyger så fint

Kategori: Allmänt

 
 
Min make älskar henne. Och jag fattar. Det är omöjligt att låta bli. Han är en riktig löpnörd. Han har sprungit marathon, ultralopp och 100-mileslopp. Såklart gillar han henne. Men det är inte bara det. I vissa människor bor en bubblande livsglädje och naturlig självklar energi. Avväpnande. Avslappnad. Äkta. Som lyser upp. Oss andra. Hon är sådan. Emelie Forsberg. Traillöparen och skidalpinisten som växte upp i Härnösand. Och som igårkväll höll en föreläsning för oss Härnösandsbor i Sigma. 
 
Hon står i sin kjol, sitt headband och sina Salomonskor. Noll fasad. 100 procent ödmjukhet. Lite blyg. Hon charmar oss alla. Hon går inte att motstå. Hennes uppriktiga glädje smittar. Hennes löparglädje känns i hela kroppen. Min kropp alltså. (Otroligt.) Hennes sunda livsinställning och kärlek till löpning och naturen inspirerar.  När hon berättar om hennes tillfälliga skada och motgång håller jag andan. Länge. Känner att jag vill hålla om henne och falla i gråt samtidigt. Känner sorgen i bröstet. Jag vill göra henne till min lillasyster och bästa vän. Hon får kämpa för att orka prata vidare. Men så lossnar det och hon säger att hon gläds över dom små stegen framåt. Att hon börjat kunna springa igen. Och jag andas ut. Blir glad igen. Vad fin hon är. Och modig.
 
Hon älskar att springa. Och hon springer ofta och länge. Gärna uppför. För att det är så kul. Hon säger att hon känner glädjen i utmaningen. Glädjen i att kunna springa. Hon går sin egen väg. Hon vill inte ha en coach. Hon äter sin kladdkaka. Respekterar sina viloperioder. Inser betydelsen av yoga. Hon är en naturkraft. Ett naturväsen. Vänlig. Fascinerande. Hon glittrar. "Varför springer du i kjol?", frågar ett barn i publiken. "Det flyger så fint.", säger Emelie. I. Love. Her. 
 
Vilken vitamininjektion jag fick. Vilken glädjespridare hon är. Hon vågar vara både stark och skör. Hon vågar vara sig själv. Förbli sig själv. Hon är outstanding i bergen och en sagolik talang såklart, men det är hennes inre kompass och personlighet som stannar kvar hos mig. Långt efter det att vi skiljs åt. Syns på Härnö Trail, Emelie!
 

Kommentarer

  • Annen säger:

    Åh, hon är verkligen fantastisk. Sprang förbi henne (hon stod stilla vid en kontroll) på Lidingöloppet och jag ville så gärna stanna till och säga det till henne. Men jag vågade inte. Mes som jag är. Hoppas jag får chansen igen. Då ska jag ta den. Kram

    Svar: Förstår precis. Man känner sig så löjlig. Och är rädd för att tränga sig på. Men igår tog jag chansen att berätta att det var inspirerande och att jag ska försöka hitta hennes löparglädje. Hade gärna velat sagt allt jag nu skrev, men så modig var jag inte. Hade blivit för sentimental och börjat böla. Trevlig helg och hälsa alla i Kallekrona!
    froken_sot

    2016-05-21 | 11:16:50

Kommentera inlägget här: