frokensotblogg.se

i huvudet på froken_sot.

Do you

Kategori: Allmänt

 
 
Jag vill inte åka hem. Jag vill bara stanna kvar på Sälsten. Jag älskar att hänga där. Trädgården kramar om mig. Uppmanar mig både till avkoppling och kreativitet. Gör mig glad. Häng här, säger den. Va med mig. Okej, säger jag. Gärna. Jag kan andas här. Fokusera. Koppla bort bruset. Hitta mig. "Do you", sa unga Peg Parnevik i en intervju för TV4 när hon fick frågan om hon var feminist. "Syrran vill gifta sig ung. Få barn. Det är skitcoolt. Men det vill inte jag. Alla bör ha rätt att få göra sin egen grej." Typ så sa hon. Håller med henne. Uppfyll dina egna önskningar. Bli den just du vill vara. Gör det just du vill göra. Tappa inte bort dig i vad alla andra gör eller känner är rätt. Var inte så ängslig. Känn efter inåt. Gör det för din egen skull. Inte för bekräftelse, komplimanger, uppskattning, gemenskap, kamratskap, sex eller kärlek. Bara för att just du vill. För att du mår så himla bra av det. Utveckla det som är du. Do you, helt enkelt. Himla bra uttryck.
 
Ps. Apropå att göra saker man mår bra av. Vilken sommar vi har. Jag vill vara ute typ jämt. Det är vansinnigt roligt med slacklinen. Det krävs sånt skönt fokus i kropp och knopp. Härlig utomhusträning! Och utmaning. Aktivering av en massa små muskler. Jag har fått hyfsad balans på höger ben, så nu har jag börjat träna på vänster ben. Utvecklingskurvan går spikrakt uppåt. Ha! Det är fördelen med att vara nybörjare på något. Ds. 
 
 
 

Knarkare eller karaktärslösa?

Kategori: Allmänt

 
 
Det var någon som sa att det här med gräsmattor som fenomen kommer att upphöra. Eller borde upphöra. Enligt en undersökning används gräsmattan i väldigt liten omfattning idag. Den som bara är. Outnyttjad mark. Av tradition. Är det ens vackert? Jämförelsevis? Vi klipper och klipper och klipper. Till vilken nytta? Jag bara undrar. En välskött gräsmatta symboliserade för flera hundra år sedan status och god smak. Det var endast dom rika som hade råd och tid att ha en gräsyta avsatt endast för skönhet, spel och lek. Tänk att traditionen i princip har stått sig. Trots att samhällsutvecklingen faktiskt gått framåt på dom flesta plan. (Därmed inte sagt att det är perfekt som det är.) Känns helt galet. Håller man efter sin gräsmatta får man beröm. Gör man det inte är man slarvig eller konstig. Folk tittar snett och undrande. Vad är det för fel på dom? Knarkar dom eller är dom bara karaktärslösa? Eller har dålig smak? Det kan leda till trassel mellan grannar. Snack bakom ryggen. Men av vilken anledning då? Egentligen. Har vi inte kommit längre i tänket. Kan det inte helt enkelt vara så simpelt att jag inte gillar kortklippta gräsmattor? Eller att jag prioriterar bort det för att göra viktigare sysslor. Typ laga mat eller umgås med barnen. Vissa anser till och med att man inte borde bo i hus om man inte har tid att klippa sin gräsmatta. Jag blir så trött. Kan vi inte få göra som vi vill, utan att bli ifrågasatt? Vi klipper och klipper. Och så klipper vi lite till. Varför? Jag bara undrar. Jag förstår verkligen inte. Vi lever ju på 2000-talet. Är det inte dags att rationalsera bort denna syssla? För handen på hjärtat, det där kubb- eller krocketspelet ligger rätt tryggt i garaget. Själva statustänket känns också förlegat när gräsmattor, studsmattor och relaxpoolerna verkar finns i nästan var mans/kvinnas hem. Och om vi inte ens springer runt på mattan, varför inte bara låta växtligheten frodas? Varför har vi ett sånt behov av att kontrollera vår gräsmatta? Ett forntida kollektivt tvångsbeteende som lever kvar? Jag älskar vackra vildängar med massor av fint högt gräs, hundkex och ängsblommor. Mycket härligare att springa runt på än kortklippt gräs. Vi sparar massor av tid och kraft. Och så främjar vi den naturliga miljön hos både växter och djur. Kanske vår egen också. Kom igen! Kan vi inte bara slappna av och lägga oss i hängmattan istället. Lyssna på fågelkvitter och surret från humlorna. Låt dig vaggas in i den lummiga trädgården. Glad midsommar!
 
Ps. Kan hända är mina tankar endast en överlevnadsstrategi. En bortförklaring till varför vår 7 500 kvadratmeter stora tomt på Sälsten under en överskådlig tid kommer att se ganska oklippt och vild ut. Så kanske det är. Behöver hitta en strategi och ett tänk som sänker stressnivån och underlättar min vardag. Nu låter det som att det är jag som klipper gräsmattan i vår familj. Det är det inte. Här har vi ett klassiskt exempel på konservativ uppdelning mellan könen. Jag brukar dock inte ha problem med det, så länge det är till min egen fördel. Det är dumt. Men sant. Ds.
 
 
 
 

Underbara onge

Kategori: Allmänt

 
 
Den där ongen till vänster i bild kom instormandes på mitt jobb idag. Hon såg så glad ut och sträckte fram en bukett med rosor i vitt, gult och rosa. Leverade världens härligaste kram och underbara ord. Den chockade ömma modern försökte att inte svimma och börja lipa. Kramade tillbaka. Underbara kärleksfulla omtänksamma dotter. Vilken himla bra arbetsdag det blev. Dag överhuvudtaget. Tusen tusen tack. 
 
Ps. Cykeln till höger i bild är Daniels älskling. Som han nu tycker ska parkeras i vardagsrummet. I och för sig är det en himla röra överallt, så det blir väl varken till eller från. Stig på Metropol gillade inte cyklar inomhus. I vart fall inte när den nyblivna maken  cyklade omkring på dansgolvet. Då blev Stig lite kinkig. Rätt säker på att Daniel inte kommer styra omkring härinne. Men vem vet. Ingenting förvånar mig längre. Ds.
 
 
Det här är "sommarstugan" i magasinet. Den behöver lite omvårdnad, men kommer bli superfin efter lite skrapning och målning. 
 

100 procent Södermalm

Kategori: Allmänt

 
 
Det finns ungefär 1 415 restauranger att välja bland i Stockholm. Och vi lyckades av ren tur pricka in den bästa. (En av dom bästa i vart fall.) Ha! Superurban mexikansk/peruansk restaurang á la Marcus Samuelsson. Heaven. Går man dit igen då? Javisst. Särskilt när restaurangen är belägen vid entrén till hotellet. Mycket bekvämt. Vi orkade bara inte flytta på oss lördagkväll. Efter att ha gått flera mil. (Trodde vi. Fem kilometer på fem timmar enligt systers stegräknare. Hur är det ens möjligt?) Är det särskilt smart? Att gå på samma hak? Är det inte läge för omöjligt höga förväntningar? Jo. Precis så. Den grillade grisen var inte alls lika god som den grillade biffen. (Var det ens gris? Smakade kyckling tyckte jag. Fläsklägg tyckte mamma. Orsaken kan ha varit ett oturligt elfel. Men ändå.) Men vi var så trötta. Och personalen så trevlig. Och bra musik spelade dom. Vacker miljö. Räcker liksom alldeles utmärkt. Vi hittade förresten ett härligt ställe på dagen också som heter Whitmans deli. På söder. (Såklart. Vi lämnade endast Södermalm för en tur till Hammarby Sjöstad.) Galet goda grillade mackor. Herr Whitman själv serverar. In och ät. Ekologiskt. Mycket gott!
 
Kort sammanfattning av helgen: Gå gå gå. Stå stå stå. Äta äta äta. Dricka dricka dricka. Skratta skratta skratta. Volkswagen. Södermalm. Skanstull. Clarion Hotel Stockholm. Eatery Social. Sova. Hotellfrukost. Spa. Whitmans deli. Shopping hos bl.a. Granit och Filippa K. Eatery Social. Sova. Hotellfrukost. Fotografiska. Trispot. Hästbiten. Granit igen. Waynés Coffée. Surfspot. Volkswagen. Bråk med Google Maps-tjejen. (Hur fan hittar man till Barkaby?! Till slut gav vi upp. Galet less på den där tjejen.) Men mest av allt har det varit kärlek, skratt och underbart häng med syrran och mamma. Vi har haft det så bra. Lycklig långt in i själen. Som en nyöppnad kall sockerdricka. Och Lena Tängmans hemmagjorda arraksbollar. En varm sommardag. Att bara få vara vi tre. Kommer att njuta av det länge. Let the summer begin. Jag är nu redo.
 
Ps. Mamma bjöd på tiotusen olika ansiktsuttryck. Över förväntan trots skyhöga förväntningar. På den fronten. Tusen tack för en fantastisk helg, mamma och syrran. Hoppas vi kommer iväg något mer innan mamma fyller nittio. Love you. Ds.
 
 

Två systrar och en mamma

Kategori: Allmänt

 
 
För tjugo år sedan firade jag och syrran vår mammas 50-årsdag i Stockholm. Dom kom med tåget och hälsade på mig i min lägenhet på Gullmarsplan. Hade med champagne och jordgubbar i en picknickkorg. Vi hade vansinnigt roligt. Roligt så vi ibland höll på att kissa på oss. Ofta för att vår mamma inte helt sällan [alltid] lyckas trassla in sig i diverse olika sammanhang. Bokstavligt talat alltså. T.ex. när hennes skor trasslade ihop sig precis när hon skulle resa sig upp och gå ut från tunnelbanevagnen. Hennes panikartade blick. Hennes kaotiska hysteriska rörelsemönster när hon försöker lösa situationen. Hennes rädsla för att gå vilse och inte hitta tillbaka till oss om vi skulle komma ifrån varandra. Hon är fantastisk vår mamma. Otroligt rolig. På ett vimsigt befriande härligt sätt. 
 
Nu är det alltså dags igen för en Stockholmshelg igen. Bara vi tre. Dom tre musketörerna. Nu ska vi fira mammas 70-årsdag. (Kan inte fatta att hon är 70 år, men det är hon.) Vi ska bo på hotell, gå på spa och mysa hela helgen. Vi är tjugo år äldre sedan sist. Betydligt mer erfarna. Betydligt klokare och lugnare. (Jo, det är sant.) Med jobb, barn, hus, bil och partners. Hela jäkla paketet. Det är otroligt. Att vi haft sån tur. Men i helgen är det bara vi. Inga måsten. Inget ansvar. Inga förpliktelser. Inga problem som ska lösas. Bara avkoppling och nöje. Bara två systrar och en mamma. På äventyr i Stockholm. Det ska regna i helgen. Men vem bryr sig? Helt ovidkommande. Det ska bara bli så himla härligt. Att vara tillsammans. Stockholm, är ni redo? Here we come!
 

Överlevt skolavslutningen

Kategori: Allmänt

 
 
Jag har överlevt skolavslutningen. För den här gången. Tror jag. (Peppar peppar.) Med grillkvällar, storsamling på skolgården och picknick i gröngräset efteråt. Och allt som hör skolavslutningar till. Nu för tiden. Om man för tillfället inte är i högform och känslan av social fobi gärna vill infinna sig, då är dessa tider en prövning. Addera sedan splittrade familjer och nya familjekonstellationer. Barn på olika platser och således olika skolavslutningar. Ja, då har du större delen av bilden framför dig. Instagram och Facebook svämmar över av solglittriga barn och stolta föräldrar i somriga nystrukna finkläder. Förlåt, men jag tror jag blir lite illamående. (Varför måste jag alltid vara så tvärtom?) Är vi klara nu? Kan man få slappna av lite nu? Får man gå tillbaka till sitt vanliga osociala jag ett tag? Andas lite. För sig själv. 
 
När jag växte upp klädde man sig lite fint. Kammade håret och satte upp det med två små spännen. Kanske hade mamma sytt en lila byxdress eller liknande. Vi gick i kyrkan. Kramade om vår fröken och räckte över några nyplockade liljekonvaljer. Mina föräldrar var aldrig med. Det var inga grillkvällar eller barn- och vuxensamlingar varken före eller efter skolavslutningen. Det sjöngs "Den blomstertid nu kommer" och jag hade lite gråt i halsen. Det kändes fint och högtidligt och sedan var det hopp och lek. Förlåt om jag är sur och bråkig, men var det inte lite bättre förr i det här avseendet? Lite mindre skitnödigt? Jag vet att vi alla vill väl. Skapa perfekta skolavslutningsminnen och kickstarta ett minnesvärt sommarlov för dom vi älskar så in i norden. Men hello. Tar vi inte i lite i överkant? Om jag som vuxen tycker det är jobbigt, vågar jag inte tänka på hur det känns för dom barn som inte mår så bra. Eller som inte har en familj som orkar eller kan svara upp till vår tids sociala ideal och krav. 
 
Ps. Det kan vara så att jag idag bara lider av en svår släng PMS. Förlåt i sånt fall. Vill inte sabba för er andra sociala varelser. Tusen tack Olivia och Adrian för en jättegod och vackert dukad middag. Love you. Ds.
 
Ps2. Jag vill förtydliga att jag tyckte skolavslutningen var fin och trevlig. Ds.
 

Ka-ching på den

Kategori: Allmänt

 
"När ska båten sjösättas?", frågar jag båtägaren tillika vår goda kloka granne som omsorgsfullt slipar och målar sin fina segelbåt utanför vårt köksfönster. "När jag är klar", svarar han. [Ka-ching!] Tänker jag. Det är klart. Varför sätta upp ett datum när det ska vara klart? När man lika gärna kan jobba på utan tidspress. Utan stress. Den blir klar när den blir klar. Varför skynda? Vad är meningen med det (såvida man inte ska segla jorden runt med ett startklart team)? Det är ju faktiskt ingen brådska. Han verkar ta en sak i taget. Njuta av varje moment. I vart fall räkna med varje moment. Så skulle jag också vilja tänka. Känna. Göra. Gillar hans inställning till livet (som jag uppfattar det). Jag har aldrig sett honom stressad. Han går i lugn och ro. Ett steg i taget. Han verkar inte ständigt vara på väg. Han tar sig alltid tid att prata. Lyssna. Jag tror det är ett vinnande koncept. På riktigt tror jag att vi behöver tänka om. Eller så är det bara jag. Jag borde tänka om. Räkna varje steg. Räkna med varje steg. Och låta varje steg räknas. Typ.
 
Ps. Jag har fan satt rekord i att vara förutseende och ute i god tid. (För en gångs skull. Mycket sällsynt fenomen när det gäller mig som lider av ett klassiskt uppskjutarbeteende.) Jag har nämligen börjat packa våra grejer inför flytten i augusti (eller kanske i september). R e k o r d!! Galet bra. Ha! Där satt den. Ds.
 
 

Balanssport bland tallarna

Kategori: Allmänt

 
Ny sommar innebär tid och kraft för nya utmaningar, right? Jag har (som ni vet) snöat in på balansträning. Gillar det massor. Sommarens utmaning blir att bemästra slacklinen som sattes upp för första gången idag. (Det har tagit oss åtta (8!) månader att få upp den. Vi har i och för sig haft lite annat för oss, men ändå.) Så nu kommer det att balanseras på lina bland tallarna nere på Sälsten. Målet är att kunna gå linans fulla längd på 25 meter. Det borde vara genomförbart. Första gången darrar ståbenet förvånande okontrollerat. Det tar en stund att känna hur foten vill möta linan. Var tyngdpunkten behöver vara i foten och kroppen för att kunna hitta balansen. Och sedan våga släppa taget och lita på känslan. Våga tro att man klarar det. Våga lita på att vobblandet släpper och att man faktiskt kan stå och sedan gå. Det kräver såklart viss balans, massor av fokus och en smula mod. För att inte tala om tålamod. Med andra ord, vansinnigt kul! Perfekt tidsfördriv och träning inte minst för alla små inre muskler. Kul för både barn och vuxna. Here we go! Så att säga. 
 
Ps. Jag är rädd att det finns en viss risk för att jag ska bryta en eller annan tå. Det verkar lätt att fastna med linan mellan tårna. Fortsättning följer. Än så länge inte några skador. Ds.
 
 

Jag önskar mig

Kategori: Allmänt

 
I sommar ska jag köpa mig en bunt med pocket och sluka i hängmattan. Äta smultron och hallon. Vattenmelon i massor. Jag ska ofta och länge ligga och titta upp bland molnen. Eller i en klarblå himmel. Känna sanden mellan mina fingrar. Höra flugorna surra envist. Lyssna på Sommar i P1. Jag ska sköta om mina plantor i växthuset. Och förhoppningsvis skörda väldoftande tomater. Jag ska lyssna på Justin Timberlake till barnen stänger av Spotify. Jag ska dansa vilt som när jag var ung tills jag inte orkar mer. Jag ska försöka ta mig iväg till Rotsidan. För där har jag aldrig varit. Och det ser så vackert ut. Jag vill åka Ådalen 3 med familj eller vänner och frossa i räkor. Ha picknick i gräset. Ligga i hammocken och vaggas till skön dvala. Jag vill paddla SUP och träna SUP-yoga. Jag vill lära mig gå på slackline. Jag vill lyfta en massa tyngder så jag nästan spricker. För att det är så roligt. Och för att jag mår så bra av det. Jag vill guppa runt i vattnet. Länge. Och ta massor av tidiga morgondopp. Sena ljumma kvällsdopp. Jag vill springa i skogen. Hoppa mellan stenarna på klipporna. Jag hoppas få tid och tillfälle att vara med alla som jag gillar. Alla som jag älskar. Som gör mig glad i hela kroppen. Jag önskar att vi ska få vara friska och må bra. Jag vill ha många långa sensommarnätter med prat och skratt. Kräfthattar och midsommarblomster. Bubbel och gravad lax. Nyplockade blåbär med kall rolig långfil. Jordgubbstårta med sockerkaksbotten och vispad grädde. Och dans runt stången. Jag vill känna vinden i håret. I klänningen min. Och värmen mot min hud. Jag vill höra barnens fnissande under sommarfilten. Gräsgröna fötter och glassfläckiga t-shirts. Sommarlovsmorgon. Om jag får önska. Så vill ha alltihop. 
 
Ps. Sommarens första dopp är avklarat. Jag skulle ljuga om jag sa att det var varmt i vattnet. För det var det inte. Men det var inte iskallt. Klart genomförbart. Blev inte avskräckt för resten av sommaren. Jihaa. Ds.
 
 

Solsken i min ficka

Kategori: Allmänt

 
 
Jag är piggare nu. Jag orkar mer än att bara sova, vila och titta på tv-on-demand. Men min kropp orkar mer än jag. Än blir det rörigt för minsta lilla. Någon som pratar med mig när jag behöver bara få vara jag. Flera som pratar. Någon som pratar mycket. Eller snabbt eller högt. Någon som verkar stressad. Två saker som händer samtidigt. Krav från olika håll. Flera inbokade saker samma dag. Då kör det ihop sig. Grötar till sig. Tilt. Ångest. Noll fokus. Kan inte lyssna. Eller prata. Då måste jag backa. Ta en paus. Skjuta ut mig. Men mer och mer känner jag att jag vaknar till liv. Oftare glad. Mer vaken. Oftare kraft att hitta på något. Lust att träffa dom jag gillar. Vara social i övrigt emellanåt. Eller bara ligga och kisa upp i himlen. Se skuggspelet bland löven. Och på riktigt känna ett lugn. Känna solskenet i fickan som Justin sjunger. Finns det något bättre? Galet bra låt.
 

Det är svårt att lämna

Kategori: Allmänt

 
Ibland är det så svårt att lämna. Att skiljas. Gillar det inte. Och antagligen just därför får jag träna på det hela tiden. I alla tänkbara och otänkbara situationer.
 
Vissa platser flyttar in i hjärtat på en gång. Flyttar in och stannar kvar. Vår sommarstuga på Hemsön är en sån plats för mig. Det är vackert så det gör ont. Ger ett lugn som jag inte känt någon annanstans. Den magiska utsikten över dom dånande bergen och det trollska böljande gröna blåbärsriset och alla tallarna i förgrunden. Vilsamt för ögat. Och själen. Jag vill bara sitta och glo. Lyssna på fågelkvittret. Den försiktiga sommarvinden mot kinden. Vi har lagt ner hela vår själ därute. Så mycket tid och jobb. Vi har gjort det till vårt. Intagit det. Förädlat det. Älskat det. Älskar det. Fortfarande.
 
Jag måste släppa taget nu. Tror det blir bäst så. Trots allt. Jag är glad för den tid vi fått där. Alla härliga minnen. Alla jobbiga minnen. Tacksam. En god vän till oss har sagt att allt är till låns. Och så är det ju. Oavsett om det gäller barn- och vuxenrelationer eller materiella ting. Allt är till låns. Njut så länge det varar. Var rädd om det. Visa kärlek. Men var fri. Släpp fri. När tiden är inne att gå skilda vägar gör det ont. Det gör ont för att det varit bra. Gjort gott. Det gäller att se det. Ge sig själv tid att vara ledsen. Och sedan släppa taget och gå vidare. Vid någon tidpunkt måste man som ta sig upp ur det där blåbärsriset och kila vidare. Hitta nya blåbärsställen. Nya äventyr. Kanske blir det lika bra. Kanske blir det ännu bättre. Hur som helst så är det mitt val. Mitt liv. Och jag kör på framåt. Inte bakåt. På det jag tror på. Vi tror på. Hoppas på. Nya drömmar. Tillit till att allt ordnar sig. För det brukar det oftast göra.
 
 

Fotselfiesar

Kategori: Allmänt

 
 
Nu börjar säsongen för mycket fötter i bildflödet. Jag vet inte vad jag tycker om det. Egentligen. Andras fötter är inte något jag är så tokförtjust i. Kanske inte heller mina egna. Skulle a l d r i g kunna bli fotterapeut. Eller liknande. Aldrig. Någonsin. Näpp.
 
I inredningsmagasinen är det inte helt sällan paret som man är hemma hos sitter barfota i en trapp. Eller i en soffa. Lite avslappnat och ledigt. Så här naturliga är vi. När det vankas kamera. Javisst. Sure.
 
Och nu snart är dom överallt på Instagram. Och andra sociala medier. Nakna fötter i sanden. Eller vickandes i gräset. I ett par löparskor. I ett par sandaletter. Birkenstock. Bland blåbärsriset. På altanen. I hammocken. Gungmattan. I sängen. Jag gör det själv. Så jag borde bara hålla tyst. Jag vet. Det är bara det att det är lite intressant. Jag kan inte låta bli att tycka det. Varför det har blivit en grej. Fotselfie slåss sommartid med vanlig selfie. (Vanlig selfie är ju rätt fascinerande också när man tänker efter. Men låt oss hålla oss till ämnet.) Vi skulle som aldrig slänga upp våra fötter i ansiktet på någon IRL. "Här har du mig och mina fötter!" Det känns inte socialt accepterat. Jag köper det antagligen för att bilden ändå skapar en viss distans. Dom är lite på håll. Fötterna alltså. Ingen toknärbild. Inga uppförstorade detaljer. Ingen doft. Inga sprickor eller förhårdnader. Vi behöver inte klämma och känna. På behörigt avstånd alltså. Det gillar vi. Jag. Tack gode gud för lite space. (Obs! Bebisfötter är undantagna. Fullständigt oemotståndliga.)
 
 
Igår paddlade vi sommarens första SUP-tur i högsommarvädret. Vilken känsla att greppa brädan hemma och gå direkt ner till stranden. Satan i gatan. Ofattbart härligt.