frokensotblogg.se

i huvudet på froken_sot.

Hus till salu

Kategori: Allmänt

 
Vårt hus blir snart till salu! Tror jag. [PANIIIIK!] Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Därför gör jag både och. Plus panikar. Vårt fina stora sociala härliga generösa dövackra funkishus. "Det är som gjort för fest", säger tonårsdottern. Med glimrande längtansfull blick. [Här panikar jag för andra gången.] Jag vet inte. Jag är glad och sorgsen på samma gång. Dessutom osäker på om vi gör rätt. Älskar vårt hus. Så länge har jag gjort det. Långt innan jag fick flytta in här. Funkishuset med det runda fönstret. Dr Noréns hus. Som blev vårt. Men ibland dyker en ny chans upp. En ny möjlighet. En ny dröm att leva. Som man inte vill säga nej till. Som hela kroppen säger ja till. Eller ja, stora delar av kroppen. Man dras mot den nya lösningen. Allt man gör pekar i samma riktning. Så vi blev med nytt hus. Den här gången nära havet. Nära morgondoppet. Stranden mellan tårna. Vinden i håret. Jag ser mig själv nyvaken gå ner i morgonrock till stranden med en kopp kaffe i handen. För att ta mig ett uppfriskande morgondopp. Som damerna på Marstrand. (Fast jag behöver ingen cykel. Ha!) Om och om igen spelas det upp i mitt huvud. Enträgen målbild. Ibland [ofta] har jag med mig surfbrädan ner. Lätt över axeln. (Där blir det väldigt tydligt att det är en målbild.) Och så gör jag lite SUP-yoga. Redo för en ny dag liksom. Overkligt drömhärligt. Och snart kanske faktiskt verklighet. 
 
För ett tag sedan hörde jag mig själv säga till vänner att vi nog skulle förenkla nu. Skaffa lägenhet. Och sedan blev det lite precis tvärt om. Ett ganska stort projekt. Fast härligt. Man skulle kunna kalla det en viss försvåring. Under en tid. Varför är det alltid så med mig? Att jag inte håller mig till planen. Eller rättare sagt att planen alltid uppdateras och förändras. Den är som levande. Lever sitt eget liv. Och det är väl så. Livet förändras. Vi förändras. Saker och ting händer. Både roliga och jobbiga utmaningar. Och då kan man välja om man vill följa med eller stå kvar och bråka med verkligheten. Jag försöker följa med. Anpassa mig. Så gott jag kan. Jag har förmånen att jag kan göra det. Hur det nu än blir så blir det nog bra. Jag tror det. Det brukar ju bli det. Till slut. 
 
 

Kommentarer


Kommentera inlägget här: