frokensotblogg.se

i huvudet på froken_sot.

100 miles

Kategori: Allmänt

 
 
Är man född på 70-talet så är man. Här är jag. Min sista dag som 43. Iförd denim. 70-talsinspirerat. Jag var för liten när det här var inne. Så jag tar igen det nu. Självklart. Igår fyllde jag 44. Och jag blev uppvaktad som om jag fyllde 144. Firad i dagarna tre. Mamma och syrran överraskade med frukost och paket på morgonen. Eftersom Daniel inte var hemma. I deras ögon är jag fortfarande en liten flicka. Som ligger i min säng och väntar på uppvaktning. Vaknar tidigt. Lyssnar efter ljud. Låtsas sova. Det är gulligt. Otroligt kärleksfullt och omtänksamt. En tidig lördagsmorgon. Ställa väckarklockan i ottan. Steka bananpannkakor. Viska. Smyga. Sjunga i trappan. Men den lilla flickan hade blivit en smula äldre. Hon hade vaknat tidigt och begett sig ut för att träna. Fast hon blev glad i hela hjärtat när hon kom hem och såg vad som mötte henne. Hon är fortfarande lika glad som den lilla flickan skulle varit. Kanske till och med ännu mer glad. Eftersom det var henne så totalt oväntat.
 
 
Underbara kärleksfulla presenter. Tid tillsammans. Och så Daniel.  "16 mil. Idag springer jag så många mil för dig." Dom orden på ett kort. Vad säger man? Surgeten inom mig tänker "Ha! Så säger du bara för att du vill göra det här galna. Vansinniga. Du vill dra på min födelsedag." Men den andra. Hon struntar i det. Hon smälter som Marabouchoklad en varm sommardag. 
 
Jag försökte övertala honom att springa 44 mil. Det skulle kännas mer rätt. Mer symboliskt korrekt. Näe, nu ljög jag. Jag försökte faktiskt övertala honom att inte ställa upp. Inte åka till Stockholm. Inte springa så långt. Och länge. Inte för att det var min födelsedag. Eller för att jag inte orkade åka till Stockholm. Utan för att han varit sjuk i två veckor. Precis börjat återfå normal hudfärg. Slutat vara kallsvettig. Se döende ut. Men han är den tjurigaste av dom tjurigaste människorna jag känner eller någonsin känt. Så det är klart att han åkte. Och det är klart att han sprang i mål. Grattis, älskade make. Du är minst sagt otrolig. Vilken jäkla insats. Och tur för dig att du överlevde. Annars hade du fått med mig och göra. Och jag är inte nådig. När jag sätter den sidan till.
 
 

Kommentarer


Kommentera inlägget här: