frokensotblogg.se

i huvudet på froken_sot.

Stockholm marathon

Kategori: Allmänt

 
 
Mina händer värker. "Heja, heja!!" Klapp. Klapp. Klapp. Det är jobbigt med marathon. Att stå på sidan och vara en god hejaklack. Så länge. Åt så många. Man vill ju inte vara orsaken till att någon förbipasserande får bryta. På grund av att dom inte får något stöd. Fatta vilken press. Det kan ta död på vilken entusiast som helst.
 
Jag laddade inför årets Stockholm marathon genom att själv springa i morse. Det var skönt. Löpningen rensar hjärnan. Och kroppen. Sinnet. Själen. Springa 3,2 mil till? Nej, tack. Men Daniel älskar att springa långt och fort. Samtidigt. Och tävla. Jag fattar inte det där. Varför springa så långt? Varför tävla? När man kan laja omkring. Och bara bry sig om att känna fartvinden i ansiktet. Ensam. I skogen. Eller vid vattnet. Utan press. 
 
Daniel var inte pigg innan start och sprang ändå på 2:58:53. Så otroligt snabb. Och målmedveten. Vi är så himla olika. Jag skulle ha lämnat in handduken direkt. Har jag lite ont i halsen? Hhhhh. Jo, det har jag nog. Okej, tyvärr. Jag ställer in. Men Daniel. Icke. Han skulle hellre dö än att ge upp sitt projekt. Han sprang med ett leende. Men jag har aldrig sett honom så trött efter ett lopp. Skrämde mig. Han är nu under min bevakning. 12,9 mil om en månad. Nja. Inte om jag får bestämma. Då ska vi bara ha en feel-good-sommar. Med inte en tävling i sikte. 
 
 
 

Kommentarer


Kommentera inlägget här: