frokensotblogg.se

i huvudet på froken_sot.

Kosläpp på Parkaden

Kategori: Allmänt

 
 
Hur många gånger kan man lyssna på en och samma sång? I följd. Vad är det som gör att vissa sånger slukar oss? Uppfyller oss. Är det melodin? Eller orden? Känslan i rösten? Minnen som på något omedvetet plan sparkar igång inom oss? 
 
På vägen ut till Hemsön spelade jag Longing for lullabies i princip hela vägen. Det tar ungefär femtio minuter i bil från dörr till dörr. Det blir några gånger. Med ett kort avbrott vid färjan. Jag tror inte det är en överdrift att säga att den berör mig. Den naglar fast mig. Skakar om mig. Smetar till mig. Får mig att sjunga med. Vråla med. Rättare sagt. Bli känslosam. Det blir jag i och för sig alltid runt morsdag. Fråga mig inte varför. En blandning av att jag är så enormt glad över att jag fått bli mamma. Det är ju långt ifrån en självklarhet. Att få bli mamma. Att jag älskar dom barnen så oerhört mycket. Att dom är det viktigaste och finaste som hänt mig. Och att allt inte blev som planerat. Som det var tänkt. Att det drabbar dom. Mig. Andra. Det kan få mig att känna mig så otillräcklig. Så misslyckad. Som mamma. Och människa.
 
Loppisturnén med syrran idag blev skoj. Glädjefylld. Jag älskar att hänga med min syster. Och Lions loppmarknad dagen till ära. Jag överdriver inte när jag säger att folk sprang under och över avspärrningsbanden när loppisen startade. Även jag. Och vi tjoade. Som tanter på styrdans. Kosläpp på Parkaden. Toughest, släng dig i väggen. Här snackar vi svåra hinder att ta sig över. Hysteriska vuxna och lite smått förvånade barn i barnvagn. Jag vet inte av någon annan loppis som behöver avspärrningsband innan öppning.
 
Jag fyndade ett gurkfat. Jag visste inte att det fanns särskilda gurkfat, men det finns det. Tydligen. Detta formgivet av Stig Lindberg. Såklart. Jihaaaaa!
 
 
 
 

Kommentarer


Kommentera inlägget här: