frokensotblogg.se

i huvudet på froken_sot.

Den perfekta täckmanteln

Kategori: Allmänt

 
Det låter som titeln till en bok. En Kitty Drew-bok. "Den perfekta täckmanteln." Kanske kan det bli en bok. Men inte skriven av mig. Den skulle kunna handla om människans rädsla och ensamhet. Om utanförskap. Som kan skapa främlingsfientlighet och rasism. Och en del annat. Den kan handla om det sorgsna arvet. Arvet av rädsla, fördomar och uppförsbackar. Som ofta uppfostras vidare från generation till generation. En rädsla som är förgörande. Som leder till uppfattningen att alla inte kan få vara med. Alla får inte plats. Knappt vi får plats, eller hur? Ska det komma fler och sno åt sig av kakan. Nej. Vi och dom. Ingenting får förändras. Allt jag inte känner till är fel. Vi pratar grundläggande fakta här. Som vilken dumskalle som helst måste fatta. Det ska bara bo "svenskar" i Sverige. Fullständigt självklart. Varför är världen annars indelad i länder. Folk från andra länder bör åka tillbaka "hem" till sig. Inte kan en man älska en man, eller en kvinna eller älska en kvinna. Nej. Så kan det inte vara. Ren biologi, eller hur? Hello, världens undergång. Och vi kvinnor, vi ska stå i köket. Ja, inte förvärvsarbeta utan jobba i hemmet. Föda barn på löpande band. Och hålla käften. Så var det förr. Och då fanns ingen stress. Och knapp några skilsmässor. Alla var glada och lyckliga. Levde lyckliga i alla sina dagar. Ja, för på den tiden fanns ingen cancer heller. Och det fattar ju allihopa varför det är så idag. Jo, det är klart att jorden gör uppror mot all skadlig förändring. Det här med utveckling är bara av ondo. Om alla bara stannar på sin plats kommer allt att ordna sig. På med vikingahjälmen och fram med svenska flaggan. Sen kör vi. Det finns en potentiell risk att någon nu inte förstår att jag är ironisk. Så jag förtydligar, jag är nu ironisk. 
 
En fin utbildning. Ett bildat språk. Ett budskap rätt väl dolt bakom dom välformulerade orden. I valbudskapet. Förklätt med en välhängd kavaj. Nystruken skjorta. Vattenkammat yttre. Ett resonemang som slår an på några ömma tår. På ett ömt liv. En öm uppfostran. Som kanske ömmat i generationer. Det funkar rätt bra på rätt många. Har så gjort länge i historien. Oavsett utbildning, ålder och kön. Vi vill så gärna tro på det vi ser. Ett välordnat yttre skapar illusionen om att något är tillförlitligt. Att någon har visdom, kunskap, erfarenhet och ja, koll på läget. Vi vill så gärna tro att någon kan föra vår talan. Det är den perfekta täckmanteln. Används dagligdags vid en massa institutioner runt om i världen. 
 
Såklart är vi massor av människor som vet vad SD verkligen står för. Tyvärr tror jag att det är många som förleds av den välordnade fasaden. Valbudskap så pass inlindade att det inte låter så gräsligt som det faktiskt är. Lösryckt ur sitt sammanhang, utan konsekvensanalys och helhetsbild kanske den för allt för många ter sig vettig. Ja tydligen.
 
Och sedan har vi dom som förstår, men tycker så ändå. Det är lätt att tänka nedvärderande tankar om dessa. Men stopp ett tag nu. Vilka är dom? Och varför? Dom människor jag mött som varit främlingsfientliga (eller fientliga i största allmänhet) har faktiskt inte mått så bra. Dom har själva inte haft det lätt. Dom har själva upplevt ett utanförskap. Från det "normala" samhällets normer. Dom har haft en lång jobbig extra tuff uppförsbacke. Kanske har dom haft det så hela livet. Kanske vet dom inte om något annat. Det finns ofta en anledning till varför människor tycker och tänker som dom gör. Hat förändrar inte någon till det bättre. Inte utanförskap heller. 
 
Så vi som upprörs över valresultatet. Bli inte arg. Bli engagerad. Vi måste fortsätta att sprida kärlek. Ännu mera kärlek. Och omtänksamhet. Till alla. Det är jätteviktigt. Tror jag. Annars riskerar gapet bara att växa och växa. Finns det hjärterum finns det stjärterum. Right?
 
 
 

Kommentarer


Kommentera inlägget här: