frokensotblogg.se

i huvudet på froken_sot.

Bregotten utan havssalt

Kategori: Allmänt

 
Varför måste jag vara så mycket uppe i mitt huvud? Varför är jag så mycket i magen? Måste jag vara överallt? Ibland önskar jag att vore lite mer mellanmjölk. Ljummen. Bregotten utan havssalt och extra salt.
 
Och på det ett behov av att ha koll. Kontroll. Fatta. Sammanhanget.
 
I lördags blev det som extra tydligt. Jag och min vän på Norrdans världspremiär. Middle of nowhere. Av Fernando Melo och Patrick Kinmonth. Min vän hade aldrig varit på Norrdans tidigare. Och för mig är Norrdans världsbäst. Jag skryter jämt och ständigt om dom. Nu skulle hon få se. Mitt Norrdans. Härntas stolthet. Min stolthet.
 
Det som hände var att jag kände att jag inte hajade. Berättelsen jag (faktiskt) förstod att dom försökte berätta för mig. Hjälp. Mina tankar for omkring hit och dit. Ville verkligen förstå. Impa på Challe. "Ja det här handlar om..." och så en djup (för mig) självklar förklaring. Lätt som en plätt. Jag verkligen ansträngde mig för att klura ut vad dansföreställningen handlade om. Det var fantastiskt såklart. Oerhört vackert. Makalöst skickliga dansare. Tekniskt. Fascinerande. Kostymerna var jättevackra. Men jag kunde för mitt liv inte förstå vad det var som berättades för mig. Här sitter jag och inte fattar någonting. Tittar mig diskret omkring. Förstår någon annan? Hoppas inte. Hoppas. Mia på Norrdans sa att det nog skulle klarna under andra akten. Ops. Nej så känns det inte. Eller kanske. Lite. Näe. Nix. Hjälp. Istället för att uppleva försökte jag förstå. Jag var uppe i mitt förvirrade huvud. Puckat. Puckat av danspuckot. Och egentligen var det ju inte så svårt att greppa. På ett ungefär. För föreställningen gav publiken stor frihet för egen tolkning. Det var väl säkert halva grejen.
 
Jag tror jag vet vad som ställde till det. Jag visste att publiken skulle sitta uppe på scenen. Nära dansarna. Det stod på hemsidan att danschefen Mira skulle ge instruktioner till publiken innan föreställningen. Jag blev rädd att vi i publiken skulle involveras i föreställningen. Som en naturlig del av det hela. Min första tanke var att om detta skulle hända skulle jag absolut spela förlamad. Eller gravt förståndshandikappad. Aldrig att jag kommer delta. Tänkte jag. Herre gud vad jag kan göra det svårt för mig.
 
Jag var alltså inte helt avslappnad när jag kom till teatern. Ganska stel och nervös. Faktiskt. Jag önskar att jag bara skulle ha kunnat slappna av. Släppt tanken, rädslan och bara varit istället. Spela roll om man förstår. Kul om man får vara med. Det är ju dans. Det ska upplevas. Kännas. Beröra. Min upplevelse är min. Det är det som räknas. Vad någon annan tycker, känner eller uppfattar är egentligen inte väsentligt. Om man inte villar bort sig såklart.
  

 

Kommentarer


Kommentera inlägget här: