frokensotblogg.se

i huvudet på froken_sot.

Åskådare eller hulligan?

Kategori: Allmänt

 
 
Ibland undrar jag om det inte vore bättre om barnen spelar cup och match utan sina föräldrar som åskådare. Jag är en sån där förälder som har svårt att sitta lugnt och tyst. Jag är engagerad och tempramentsfull. Helst vill jag stå upp och vråla hela tiden. Ge direktiv till allt och alla på plan. Eftersom jag får för mig att tränarna inte riktigt når fram. Konstigt eller hur? Jag peppar. Hejar. För hur ska dom kunna spela utan mig. Jag är drevet i hjulet. Liksom. Or not.
 
Jag var sån. Inte galen. Men nästan. Tills jag slutade. När jag insåg att det inte var så klokt. Att det inte är roligt för barnen. För jag är ju inte ensam pirrig förälder där. Vi är många. Vilket är bra. Men när dom vuxna skriker och går på som om dom är tv-publik i Gladiatorerna. Eller en Champions-fucking-league-match. Inte bra. Tränarna har inte en chans att höras. Barnen har svårt att spela lugnt och samlat. Hysteriskt är nog rätt ord. Det är bra med föräldrar som är engagerade i sina barns aktiviteter. Absolut. Föräldrar som är på plats för att stötta sina barn. Som tycker det är viktigt. Men jag skulle önska att fler föräldrar skulle vara just åskådare. Titta på. Låta barnen spela i lugn och ro. Inte hetsa livet ur dom. Det är inte på liv eller död. Det ska vara kul. På planen också.
 
 
Drakstaden är schyst på det sättet. Avslappnad varm stöttande stämning. Diskreta vuxna. Här tränar man för att det är skoj. Sätter någon ett trix tycker alla att det är kul. (Eller kanske fett najs.) Även under tävling. Dom äldre hjälper dom yngre. Alla är med. Man skulle sticka ut ordentligt om man förde oväsen där. Om någon plötsligt vrålade som sjutton när sonen satte ett svårt trix. En 360 eller något. Uttittad. Sannolikt förvägrad att komma dit igen. Av sonen. 
 
 

Kommentarer


Kommentera inlägget här: