frokensotblogg.se

i huvudet på froken_sot.

Kan hummergener gå i arv

Kategori: Allmänt

 
Är det genetiskt eller är det uppväxten som gör det? Det här med vad man gillar och inte gillar. Min pappa älskar skaldjur. Mest kräftor. Helst svenska färska. Såklart. Men även frysta i alla dess slag. Kinesiska. Turkiska. Amerikanska. Så länge dom är goda. Han gillar även räkor, hummer och krabba. Så länge jag kommer ihåg har vi alltid ätit skaldjur. När det ska vara lite extra gott. Eller extra festligt. Och vi ville ha något enkelt. Han brukade köpa färska räkor som vi delade på han och jag. Lugn räkfrossa framför tv:n. Vi behövde liksom inget mer. Vi hade våra räkor. Och så här håller vi på än i dag. Fast oftast på var sitt håll. Men vi har nog samma procedur fortfarande. Lite andaktsfullt. Statuscheck av skaldjuret. Är det ätbart eller inte. Uppläggning på fint fat. Inte hur som helst huller om buller. Dukning. Inte papptallrickar och plastglas. Helst. Och sedan själva avnjutningen. I lugn och ro. Metodiskt. Varken jag eller pappa lämnar något i skalandet och isärtagandet åt slumpen. Allt ska tas vara på. Inget gott ska slängas bort. Bajssträngen slänger vi bort (oftast), men det är nog allt. Och får vi rom är vi i extas. Ingen stress. Absolut inget hets. Kräftpeace. Skaldjursfrid. Himmelrike. På ett fat. Vi skulle kunna öppna skaldjursrestaurang. Eller skaldjurskurs. Han och jag. Igår lärde han mig mer om hummer och jag fick tips på goda kräftor i stan. Och om det är någon som testat marknaden väl så är det nog han. Min varma, känsliga och härliga pappa. Och tro det eller ej men mina barn älskar också skaldjur. Tänk om jag får sitta och äta hummer med mina barn om trettio år. Det vore fantastiskt. Och ännu mer fantastiskt om min pappa kunde vara med också. Jag håller tummarna för det. Det borde funka. Maarit får också vara med.
 
 

Kommentarer


Kommentera inlägget här: