frokensotblogg.se

i huvudet på froken_sot.

Hitta! Del 1

Kategori: Allmänt

 
Besiktningen är klar. Och det gick bra! Vi är i inflyttartagen. Hurra!
 
Någon som är sugen på att städa? Eller hjälpa till att packa upp? Inte? Nähä. Ner- och uppackningen fortsätter. Och städningen såklart. Älskar byggdamm. Det är så mysigt. Rejält och seriöst på något sätt. Det finns överallt. (Även efter finfin byggstädning.) Vill liksom inte ge sig. Nästan lika effektivt som pulversläckaren. (Se upp för oavsiktliga rumptryckningar när ongarna pillat bort säkertslåset!) Funderar på om vi istället kanske helt enkelt ska bli vänner.  
 
Det här med att hitta saker som man packat ner. Det är klurigt. Vi skulle numrerat lådorna i den ordning dom ska packas upp. Det hade varit smart. (Fast svårt, I know.) Nu kommer allt upp i en salig röra. Och inte riktigt det jag tänkt. "Surprice!" I varje låda. Som ett jättestort brunt kinderegg. Med svart svårläst text på. 
 
 
Ps. Herre gud, se över ert skafferi! Vi hade himla mycket gamla 
varor. Slängt alldeles för mycket mat. Ds.
 
 

Fru säljes. Bud från 10 kr.

Kategori: Allmänt

 
 
Vi är mycket nära ett totalt nervsammanbrott. Det måste jag medge. Stress, press och nervositet. Som en strax stundande julafton när man inte köpt en endaste julklapp. Och inte kokat en endaste liten julkola. Varken handlat julskinkan eller fikon. Eller när man försovit sig och vaknar upp och inser att man har en förhandling med ett bolag i mångmiljonklassen. Om en kvart. Och dessa två extremt stressande exempel inträffar samtidigt. Dan före fucking dopparedan. Typ så. Det behövs inte mycket för att jag ska bli arg. Irriterad. Ledsen. Känslorna är all over the place. Den här flytten känns som världens längsta tarmsköljning. Den tar som aldrig slut. Jag rensar, packar och rensar. Deadlines, besiktningar och slutbesked. Jag vill att det ska vara klart nu. Snälla just give it to me. Jag säger som Jack Nicholson i The Shining, "All work and no play makes Jack a dull boy". Red room. Red room.
 
Och maken min fortsätter sälja ut våra saker. Snart lägger han nog ut mig också. "Fru säljes. I bruksskick, men en riktig pärla. Visst servicebehov, särskilt i ryggpartiet. Gnisslar lite. Kan behöva justeras. Skicklig på de flesta förekommande sysslor. Bud från 10 kr." Så skulle han kunna skriva sin annons. Men än så länge är jag kvar. Ha! Jag är djupt tacksam att jag lever i en relation som håller för vad livet faktiskt innehåller. Som är så okomplicerad som nu en kärleksrelation kan vara utan att vara över. Det är inte drama. Eller oändliga och meningslösa diskussioner. Bråk. Inte ens nu när allt är upp och ner. När vi bor bland flyttkartonger och är i en never endig (?) renoveringsprocess. Härom dagen hittade Daniel vår första mailkonversation på Match.com. Det var underbart att läsa. Jag älskar att vi båda var så ärliga. Så nakna i vilka vi var och vad vi sökte. Vår längtan. Nyfikenheten. Förälskelsen som blossade upp. Älskar våra mail fram och tillbaka. Längre och längre rubriker i svarshistoriken. Även om Daniel många gånger fått äta upp sin beskrivning "varannan vecka fylls huset av små tassande barnsteg..."
 
 
Mamma hjälper oss att sy sofföverdrag till dom plastbyggda sofforna uppe och i köket. Tack älskade mamma.
 

Elin och isbjörnarna

Kategori: Allmänt

 
Visste ni att det finns en toppentjej med anknytning till Rö som jobbar aktivt mot klimathotet? Hon heter Elin Wedin och har ett konstprojekt som heter Peace, Love & Polarbears. I höst har hon vernissage i Malmö och säljer bilder som hon fotograferade 2015-2016 på Svalbard samt toppenfina isbjörnsvänliga svala tygkassar med långa handtag och texten PEACE LOVE & POLARBEARS. För oss som inte är i Malmötrakten finns en webshop som öppnar den 5 november. In och kika på www.shop.elinbanan.se. Vinsten går oavkortat till klimatforskningen i Arktis. Stötta, please.
 
Ps. Heja Elin och isbjörnarna! Ds.
 
 

Lite frisk luft borde ingen dö av

Kategori: Allmänt

 
 
Trafiksituationen vid nya högstadieskolan "Hedda" på Härnön i Härnösand anses farlig för ungdomar som går och cyklar till skolan. Föräldrar som släpper av sina ongar medför rätt ofta trafikfarliga situationer för andra elever. Föräldrar stannar mitt i korsningen, uppe på trottoaren, mitt i trafiken o.s.v. Kaos råder på morgonen och skolanställda har andan i halsen. Och håller tummarna att inget ska hända. 
 
"Bor ni på Härnön så skjutsa INTE era ungdomar till skolan! Förutom att det medför trafikfara för andra elever, så gör det barnen gott att få lite frisk luft innan skolan." Sa biträdande rektorn. Typ så. Så. Jäkla. Bra. Heja Johan! (Och nya rektorn Erik Juntikka.) Jag ville spontanställa mig upp och applådera. Busvissla. Göra vågen. Men det kändes inte riktigt som det var läge för det, så jag satt kvar. Lite frisk luft och rörelse borde ingen dö av. 
 
Ps. Eleverna fick i måndags gå och se Norrdans dansföreställning Carmen. Mer kultur åt folket! Ds. 
 

Svärtan och dipsrekord

Kategori: Allmänt

 
Jag har väntat länge på IKEA:s senaste tillfälliga kollektion Svärtan. Och nu är den äntligen här! Formgivaren heter denna gång Martin Bergström som i samarbete med ett gäng modestudenter i Indien skapat finfina hantverk. Vansinnigt vackra svarta tunga skålar och ljuslyktor. Bland annat. Och jag hann knipa ett ex av pallarna. Men det vackra brickbordet tog slut på en gång. Kollektionen säljs bara under några veckor nu i höst, så snabba på om du vill se en glimt av den.
 
Ps. Satte nytt rekord igår på gymmet. (Rekord för mig alltså.)
10 gånger 3 set dips, d.v.s. totalt 30 dips i dipsställning UTAN hjälpmedel. Det är inte kattskit. Satan i gatan vad skönt. Snart kan jag börja hänga på mig vikter som en hel julgran. Tjoho. Ds.
 
 

Huvudsaken jag mår bra

Kategori: Allmänt

 
Jag hittade ett brev i flyttstädningen. (Så. Jäkla. Less. Nu.) Från en tid när man fortfarande skickade riktiga brev med frimärke och allt. Via posten. Innan e-postens tid. Året var 1994. Brevet var adresserat till Ulrika Boström. Så konstigt att se mitt gamla namn. Mitt flicknamn. Sedan dess har jag bytt namn två gånger. (Två!) Även det känns en smula underligt. Borde jag haft kvar mitt "riktiga" namn? Jag vet inte. Ville heta samma som min make och barnet som var i magen min. Sedan efter skilsmässan ville jag fortsätta heta likadant som mina barn. Därefter gifte jag om mig och då kändes det helt plötsligt konstigt att vara gift och heta samma som ex-maken. (Lyxproblem, jag vet.) Det hade således varit bättre att ha kvar mitt gamla namn hela vägen. Kan man tycka. Det är ju mitt ursprung. Den jag föddes till. Den jag är. Eller? Jag måste erkänna att jag faktiskt inte alls känner mig som samma person. Hon, den unga Ullis, känns mer som en liten omogen lillasyster till mig. Jag gillar henne. Men tycker hon är rätt jobbig och bortskämd. 
 
Iallafall. När jag fick det där brevet läste jag på Stockholms Universitet. Jag hade kommit in på juristlinjen och läste flitigt måndag-fredag. Fick mina första glasögon efter alla långa timmar hängd över tjocka studieböcker på biblioteket. Och mina många universitetspoäng. Min väninna bodde tillfälligt i Paris. Långt bort från mig. Sotlugg och lintott. Så kallades vi. Eller var det bara vi som kallade oss så? Jag kommer inte ihåg. Hur som helst. Det var underbart att läsa om det som var då. Hennes drömmar om juristlinjen. Hennes liv i Frankrike. Mitt liv i huvudstaden. Våra gemensamma minnen. Våra hemliga drömmar om dansläraren Mario Burdette. Våra många danskvällar med rödvin och brieost. Dinah. Studietiden med drömmar och äventyr. Det var så länge sedan. Ett helt annat liv på så många sätt. Nästan på alla sätt. Ett virrvarr av känslor, obearbetade trauman och sorger. Ingen medveten strategi, annat än att livet skulle levas och det skulle vara skoj och passionerat. Jag skulle prestera i universitetsvärlden. Jag sprang på kan man säga. Tog inte mycket hänsyn. Det måste jag medge. Mycket ego. Jag gjorde min grej. Oavsett hur det påverkade andra. Vad jag lovat andra. Huvudsaken-jag-mår-bra-mentalitet. Jag var inte ett under av lojalitet. (Inte så överraskande att jag förlorade en del vänner p.g.a. det. Hajar.) Det kan jag inte påstå. Inte mycket fokus på hur det jag gjorde kunde påverka andra. Att det gick ut över någon annan. Och det är väl det som är en av många fördelar med att faktiskt bli äldre. Dom flesta av oss blir mer ödmjuk inför livet. Vi blir mer inlyssnande. Mindre egoistiska. Mer hänsynsfulla. Mer medvetna om hur vi påverkar andra. Mer förståelse för att man inte kan bete sig hur som helst om man vill kunna ha en vettig ärlig relation med andra. Och sig själv. Jag gillar att bli äldre. Gillar mig själv mer nu. 4.5-versionen av mig är bra mycket bättre än den tidigare. Trots fler rynkor och färre hårstrån. Och än finns utvecklingspotential. Hurra. 
 
 

Vinn-vinn

Kategori: Allmänt

 
Jag vet inte om jag vågar blogga efter mitt förra inlägg. Jag blir varm och väldigt berörd av all er fina respons. Alla gillningar. Tusen tack. Det är lätt att skriva fint om något som man på riktigt  uppskattar och är djupt tacksam för. Det finns så många exempel på motsatsen. Men ändå. Tack tack tack.
 
 
"När flyttar mamma och pappa då?, undrar mannen som hjälper mig att få ut ett paket från Postnord. Jag ser sannolikt väldigt frågande ut. "Eller va? Är du mamman? Jag trodde du var dottern.", fortsätter han. Ha! Fy fan vad gött! [Hoppsasteg och dansa runt på stället] I love you, postman! I love you. I love you. I love you. I love you. Sparade som in typ en 28 år i ett nafs. Det är inte varje dag man gör det.
 
En brytpunkt i våra liv närmar sig. Ett vägskäl. Ett hej då till det som varit och ett hej till det nya. Vad definierar ett hem? Människorna i den. Säger jag. Familjen. Jag kan bo var som helst. Om jag har dom mina med mig. Mina utvalda saker och möbler är inte så mycket värda om jag inte har dom jag älskar runt omkring mig. Sakerna är inte viktiga egentligen. Men jag älskar vackra saker. Det tillför något. Det tilltalar mina sinnen. Så jag flyttar mitt hem med mig. Jag älskar huset på Kastellgatan. Men jag tänker att det kommer bli ännu bättre på Sälsten. För oss. Vi flyttar till naturen och vattnet. Lugnet på landet fast i stan. Jag längtar. 
 
Vi packar, packar och packar. Rensar och slänger. Skänker och säljer. Vårt hem börjar bli tomt nu. Mer och mer bara ett skal. Ni kanske undrar om vi inte ska ta med oss någonting till vårt nya hem? Mr KBS har ju som lagt ut stora delar av vårt boende till försäljning. Till er vill jag säga: Oh yes we are. Vi tar med en hel del. Men det är så mycket som är platsbyggt på Sälsten, så det blir många sängar, skrivbord och förvaringsskåp av olika slag över. Som vi passar på att göra oss av med redan innan flytten. För att slippa flytta dom mer än en gång. Plus att det är roligt att sakerna kommer till användning. Jag gillar återanvändning. Vinn-vinn. 
 
 

Tusen tack exmake

Kategori: Allmänt

 
 
Det här med kommunikation kan vara svårt. Speciellt när det handlar om barnen. Det som ligger oss närmast om hjärtat. Kanske ännu svårare när man gått skilda vägar som ett par. Relationen som föräldrar har man ju kvar. Och mindre viktig blir den inte bara för att man har olika hem. Snarare tvärtom. Desto viktigare att kunna hålla sams och hålla en bra dialog om barnen. Om det som händer i barnens liv dom olika veckorna. Försöka ha en gemensam strategi och ett gemensamt tänk. För barnens bästa. Även när man inte tycker likadant. Kanske särskilt viktigt då.
 
Jag har tur. Mina barn har tur. Tack Staffan för att du är så fin att prata med. Att jag får vara människa. Med fel och brister. Att jag inte behöver vara perfekt. Tack för att du pratar direkt med mig och Daniel om vad du tycker och tänker gällande barnen. Eller om oss. Även när det är jobbigt. (Och gudarna ska veta att det varit en obeskrivligt outhärdligt prövande tid för oss alla.) Att du är rak och schysst även när det är obekvämt. Även när vi tycker olika. Tack för att du inte utnyttjar mina svagheter för att vinna poäng i någon värdelös föräldratävling. Tack för att du visar omtanke, respekt och förståelse. Att du vill få det att funka. Att du försöker. Jag vet att det inte alltid är lätt. Jag hoppas att jag visar dig samma hänsyn som du visar mig. Allt gott önskar jag dig. 
 

Alla vägar bär till Resele

Kategori: Allmänt

 
Jag träffade en kvinna från Resele idag. Jävlar vilket drag det var på henne. Hon älskar sin hembygd. (Alla Reselebor verkar älska Resele. Fattar i och för sig. Vackert läge bland nipor vid Ångermanälven.) Hon ingår i bygdens byalag som bland annat arbetar för att få fler inflyttningar till Resele, ökad företagsamhet och integration av nysvenskar. En av tio som haft kontakt med byalagets inflyttningsgrupp flyttar till Resele. "5 av er här i bussen kommer att alltså flytta hit", säger hon och skrattar högt. "Känn ni er lite deppig, läs den här broschyren om Resele! Då blir ni garanterat gla igen. Funkar inte det, så gå in på Youtube och kolla in klippet från Resele." Byalaget arbetar stenhårt för en föryngring i byn och i gruppen ingår hemvändande yngre förmågor som driver frågorna framåt med full fart. Dom fokuserar på det positiva i byn och ser möjligheterna istället för alla hinder. Närmaste projekt på tur är fixa ett trygghetsboende för dom äldre. Pensionärerna behöver maka på sig till förmån för barnfamiljerna. Hon konstaterar att dom äldre såklart också behövs, men dom ynglar inte av sig så värst. Och för en by med framtidstro behövs en viss avkastning. Så att säga. Jag tror på Resele. Vill du flytta till Resele, kontakta www.resele.se eller boiresele@hotmail.se. Jag blev nästan lite sugen själv.
 
 
 
 
 
 

12 undantag

Kategori: Allmänt

 
Adrian sa no way. Men Edvin ville haka på kompisen Hildings sötsaksuppehåll. Det trodde jag inte. Jag är himla imponerad över hans beslutsamhet och motivation. (Och Hildings såklart. Tack för inspiration.) Inga sötsaker under ett år, förutom 12 valfria undantagsdagar. Han är taggad. Belöningen är bidrag till en efterlängtad dator. En sådan som storebror har.
 
Han gör det här för sin egen skull. För att han vill det. Det är inget måste. Jag hoppas han orkar stå emot omgivningens ifrågasättande. Det här med att äta sötsaker är ju mycket en social grej. Om någon plötsligt säger nej till fikabröd och godis kan det bli väldigt obekvämt för andra. Man förstör så att säga "husfriden" och det njutningsfulla kollektiva mumsandet. Men fuck det säger jag. Och heja, Edvin! Det finns massor av goda alternativ som du kan njuta av. Pepp pepp och lycka till!
 
 
Tatuering nummer 1.
 

Gaddning i Motril

Kategori: Allmänt

 
 
 
Jag ser en kvinna sitta vid strandkanten. Hon är topless. Brun av solen. Blött hår. Hon sitter lätt framåtböjd. Hennes mage veckas i ett flertal veck. Hon pillar med några stenar. Tittar ut över havet. Avslappnad. Närvarande. Med sig själv. Omedveten om människorna runt omkring. Inget poserande. Ingen stress. Hon ser ut att gilla sig själv. På ett sånt där avslappnat vackert sätt. Inte självupptaget. Spänt medvetet. Hon är vacker så att det gör ont. Överallt finns dom. Kvinnorna. Kroppar i alla olika former och storlekar. Med sina bara bröst. Med en sak gemensamt. Dom verkar gilla sig själva. Sin kropp. På ett avslappnat omedvetet lugnt närvarande sätt. På riktigt. Inte så ängsligt stereotypt. Heja, säger jag. Och grattis. 
 
Vi har haft en himla skön semester i Andalusien. Fokus avkoppling. Och 95 procent mobilfritt. Obeskrivligt skönt. Det var galet varmt. 37 grader vissa dagar. Nästan samma temperatur på natten. (Inte riktigt lika nice om man är som jag en smula värmekänslig. Tack gode gud för AC och fläktar.) Det innebär vidare slow living. Det går inte att ha ett högt tempo, för då dör man. Typ. Spanjorernas avstressade sätt smittar av. Som att vara mitt uppe i en stor gruppmeditation. Morgonträning med syrsor som sjunger så högt att jag knappt hör mina ansträngda andetag. I ett landskap med utsikt som tar andan ur mig. Dånande berg och djupa gröna dalar. Olivlundar. Fikonträd. Citrusträd. Mandelbuskar. Majs- och bananodlingar. Stora kaktusar och Aloe Vera-växter. Överallt. Man blir kär. I allt och alla. Och sig själv. På eftermiddagarna tog vi bilen till någon av alla kustbyarna och badade. Man behöver inte åka till samma strand två gånger. Om man inte vill. Det går att variera sig i det oändliga. Det finns så mycket att utforska. Och havet är så ljuvligt varmt att man kan (och måste/vill) ligga i och bada i timmar. Att ligga och sola (om man nu gillar det) är i princip uteslutet. Enligt min mening. Men det funkar mellan varven att dåsa till med en bok under ett parasoll och lyssna till vågskvalpet. Som aldrig tar slut. Känna varma vindar som smeker ens hud. Äta några färska fikon. Vattenmelon. Och mängder med friterad bläckfisk. Givetvis. Jag älskar Spanien. Så glad och tacksam över att veta att jag kommer tillbaka. Snart. Det lugnar separationen. 
 
Jag har nu blivit av med min oskuld. Jag är nygaddad. Tatuerad. Jag var skitnervös. På ett bra sätt. På ett pirrigt sätt. Tänkt länge. Känt länge. Inte vågat. Funderat på motiv. Inte kunnat bestämma mig. Men nu kändes det så rätt. Fina tjejer. Fin studio. Bra recenserad. Fullbokad, men klämde in mig på sin sovmorgon. I like her. Och samma motiv har levt kvar länge nu. "Du skiner som en hel sol", sa Adrian när jag bokat tid på tatueringsstudion. Ja, det gjorde jag. Lycklig över att det skulle bli av. Äntligen äntligen. Hittat rätt. Har redan bestämt vad nästa tatuering ska bli. En tatuering per Spanienresa kanske? 
 
Ps. Det är just nu säsong för vindruvor och fikon. Grymt på löpturen. Bara att sträcka ut en hand emellanåt. I Spanien alltså. Ds.
 
 
Från vårt sovrumsfönster. Vår by, Sierra Nevada och en liten fin fågel. 
 

Handbagage i sikte

Kategori: Allmänt

 
 
Vi packar för att resa till Spanien. Äntligen är det klart. Och äntligen kommer vi iväg. Bort från alla vardagsrutiner som det är så svårt att skaka av sig. Sällan har en resa varit mer efterlängtad och välbehövd. Det har varit ett galet år, men äntligen ser jag ljuset i tunneln. Vi mår bättre och inget är viktigare. Inget annat har någon betydelse. Egentligen. Tack tack tack. Jag är så från djupet av mitt hjärta tacksam för det. Andra problem blir små jämförelsevis. Brus. Små gropar på vägen. Riktiga utmaningar ger nyttiga perspektiv på tillvaron. Sållar bort det oväsentliga.
 
Det ska bli skönt att ta semester även från bygget. Renovering innebär galet många beslut. Och noggrann uppföljning varje dag för att allt ska flyta på smidigt och bli rätt. Kul, men också jobbigt, frustrerande och tålamodskrävande. 
 
Dagens strategi är att packa kläder som jag inte använder här hemma och ta med dom permanent till Spanien. Resepackning, rensning och flyttstäd i ett. Övrigt går till klädinsamlingen. Även skidor, pjäxor och skidkläder åker med den här turen. Nu ska källaren tömmas. Himla nöjd. Nästa Spanientur kan jag bara ha mitt handbagage. 
 
 
Sommarstugan är nästan klar nu. Två rum och ett skafferi blev ett större rum. Fram med den gömda bröstpanelen och lagning av trägolvet. Daniel har lagt ner mycket tid och kärlek på att slipa och måla. Jag har tittat på. (Tack, Daniel.) Och vackert blev det. Älskar det lugna i rummet. Färgerna. Kanske vi flyttar in här först. Prima havsutsikt. Mitt bland alla tallar och ekar. Lite el på det här och sedan bäddar vi ut tror jag.
 

Youtubesurf

Kategori: Allmänt

 
Min vågsurfingbräda har kommit nu. Jihaa och hjälp! Den är så fin. Men jag blir skitnervös. Jag är inte världens bästa simmare och surfbrädor verkar vara oberäkneliga rackare. Jag har bestämt mig för att köra samma koncept som med slacklineträningen. Jag ska lära mig grunden först. Så att jag vet vad jag håller på med. Ett moment i taget. Så att jag kan backa ett steg om det behövs. Steg ett är tydligen att lära känna brädan och hur den beter sig i vattnet. Jag ska börja med att försöka ligga rätt på brädan och paddla. (Låter plättlätt, men jag ska inte ta något för givet.) Därefter ska jag öva på att dyka med brädan. (Denna övning lär bli lurig och kan nog ta ett tag.) Sedan ska jag börja fånga vågor i vågrätt läge. (Ha! Plättlätt igen.) När jag blivit haj på det ska jag öva på att hoppa upp på brädan. På stranden. (Okej, det här kan bli trixigt. Känns inte riktigt naturligt. Trots landläge.) Och när det sitter får jag ge mig ut och försöka fånga en våg på riktigt. (Hjälp!) Jag är fullt förberedd på att jag kommer svälja tonvis med vatten. Och minst få en handfull ryggskott. Men jag är riktigt glad om jag klarar mig från att skära upp rumpan med surffenorna. Verkligen. (Håll tummarna för att det inte ska hända.). Om jag verkar vara i nöd, så är jag antagligen det. Rädda mig gärna. Tack på förhand.
 
 

Sjuttioåringen som satte fart på sjukhuset

Kategori: Allmänt

 
 
Åh herre gud. Det är inte varje dag man får energi av att hälsa på en sjuttioåring som hamnat på sjukhus. Men min pappa är inte som alla andra gubbar. Så det borde jag ha räknat ut. Han ramlade där hemma och gjorde illa ena benet. Han fick genomgå en operation som verkar ha lyckats utomordentligt. Om man ser till den energi han har. Han verkar dessutom ha satt fart på hela Sundsvalls sjukhus. I vart fall akuten, röntgen, ortopedkliniken och avdelning 14. Han är uppfinningsrik min far och har "smalt" tålamod. Han styr och ställer. Svär och domderar. Och är sedan lite klädsamt ångerfull när han lugnat sig. Med ett busigt leende. När ingen personal kom efter ett tryck på larmknappen när han låg på uppvaket busvisslade han så intensivt att brandlarmet gick på hela avdelningen. Jo, det är sant. "Alla låg ju ändå och sov", menade pappa. Ingen risk att några andra patienter skulle vakna direkt. Jo. I och för sig. Personalen var lagom nöjd. Pappa medgav att det kanske inte var så smart. När sjukgymnasten frågade hur det kändes under ett träningspass hade hon retat upp honom så pass att hon fick till svar "Skit i det du. Sköt du ditt, så sköter jag mitt." På allvar. Det är härligt att höra. Sedan drog han ner kallingarna och visade bandaget över de trettiotvå stiften. [Nakenchock.] Det var länge sedan jag såg pappas pungkulor på så nära håll. Det måste jag medge. Måste varit typ 40 år sedan sist. Än lever gubben. Och han verkar oförskämt pigg och uppåt. "Jag hoppas att pappa är så cool när han är i samma ålder", sa Adrian när han slutat skratta. Se nu till att träna riktigt ordentligt pappa. Snart är du på benen igen. Love you.
 
 

Positive mind. Positive vibes.

Kategori: Allmänt

 
 
Det drog förbi ett åskväder. Här hemma. Satan i gatan. Ibland behöver man få mullra. Blixtra. Gapa. Säga det man gått och burit på ett tag. Ofta några dagar efter föräldraskiftet. Vad enkelt det skulle vara att bara säga ja till allt. Lätt att som förälder/bonusförälder ta poppispoäng. Ät hur mycket godis du vill. Spela så mycket spel du vill. Rör dig inte ur fläcken på hela dan. Duscha inte. Ät obegränsat med skräpmat och bullar. Drick dricka och ät hur mycket chips du vill. Gå och lägg dig hur sent som helst. Lyssna inte på oss vuxna. Vi vet ju ändå inte ett skit. Bete dig hur som helst. Skit i alla gränser. Barn ska ju få vara barn. Hello, husfrid och egentid. Men jag kan inte stå för ett sånt föräldraskap. Det funkar inte. Det är inte snällt. Det är fegt. 
 
Och så efter ovädret. Lugnet som inträder. Vad ett "förlåt" kan betyda mycket. Vad en kram och "jag älskar dig" kan få allt annat att blekna. Det är som tur det.